Sida 77
stordåd och illdåd skall man kalla det», genmälde Flose, »men därvid är nu intet att göra.» Flose nämnde dem, som där fått sin bane. Då sade Germund: »Död säger du den vara, som jag talade vid i morse.» »Hvem då?» sporde Flose. »Kåre Sölmundsson», svarade Germund. »Hans hår och kläder voro uppbrända, och eggen af hans svärd var blånad, men han sade sig skola härda den i mordbrännarnes blod.» »En underrättelse har du bringat oss», sade Flose, »som lofvar oss föga ro. Sådant blir åtalet för denna brand, att mången därigenom torde blifva hufvudlös och andra få mista allt sitt gods.» Han bjöd Sigfus söner hem till sig och lofvacle, att ett och samma skulle gå öfver dem. Därpå redo de bort.
Under följande vintern voro både Kåre och Flose, hvar och en åt sitt håll, verksamma för att hos öns mäktigaste män skaffa sig bistånd på det stundande tinget. Där var genom åklagarens förhastande rättegången nära att vända sig till Floses fördel, då Kåre och hans vänner öfverföllo sina motståndare. En hård kamp uppstod, och manfallet blef stort. Slutligen ingicks förlikning. Domen lydde på höga böter och landsförvisning för alla brandstiftarne, för somliga på lifstid, för andra på vissa år. På denna förlikning ingick dock ej Kåre. Han tog blodig hämnd på de flesta af mordbrännarne men försonades slutligen med Flose.
Kåres namn blef storligen frejdadt, och han ansågs ej hafva sin like på hela Island.
203. Slaget vid Svolder.
1.
Svenske konungen Erik Segersäll var förmäld med en förnäm kvinna, som hette Sigrid. Men efter en tid skildes hon från konung Erik. Därefter bodde hon som änka på sin fädernegård i Västergötland. Hit kommo många förnäma friare till henne, men hon afvisade dem alla. En gång anlände samtidigt tvenne konungar, hvilka friade till henne. Hon anordnade ett stort gästabud för dem, men om natten lät hon sätta eld på huset, där konungarne bodde, och bränna dem
