Sida 374
långt från den klippiga stranden han hastar, gungad af vågen, och krokarna kastar;
hvar spelande vind gjuter rosor i hjärta och kind.
Är det ej vårligt och friskt om kinden? Öppna ditt fönster, och andas, och njut! Känn, hur det doftar i susande vinden björklöf och gullvifvor hvarje minut!
Allt är i sprickning på berg och i dal: kärrängens al, sjöarnas vass omkring grönskande tufvor, klippornas ekar, bebodda af dufvor, och granträdets knopp utaf blod i den mörkgröna topp.
293. Vårsång.
Glänsande våren
ordnar sin grönskande dräkt,
blommor i håren
sprida sin doftande fläkt.
Slingrande bäcken hoppar i dälderna ner, rosiga täcken solen åt ängarna ger.
Skiftande skrudar tjusning åt blommorna ge, kronor som brudar bära de, blyga som de.
Fjäriln han träder fri ur sin stoftiga värld.
O, hur han gläder sig åt den luftiga färd!
O, hur han prålar purpurn, på vingarna spilld! O, hur han målar lifvets uppständelsebild!
Liksom ur gruset
lyfter jag vingen en gång,
ilar mot ljuset
fri ifrån bojornas tvång.
Mänskan och djuren, blomman i skimrande skrud, allt i naturen
vittnar om skapelsens Gud.
Ringaste droppe värlif af skaparen får.
O, men där oppe blomstrar en skönare vår.
294.
Solen några purpurdroppar ren på österns skyar stänkt, och på buskar, blad och knoppar daggens pärleskur sig sänkt.
Skogens alla fåglar svinga jublande från topp till topp,
Morgonen.
tusen glädjeljud förklinga, tusen stämmas åter opp.
Fjärden krusas, böljan randas, lunden rörs af fläkt på fläkt, lif och blomsterdofter blandas i hvarenda andedräkt.
