Sida 368
Hvar är ditt hem? Kanske där solen glöder i purpurbrand och yppigt manar fram den fyllda drufvan, ja, kanske i söder du vällust ibland rosorna förnam?
Är där ditt hem, där palmen kronan höjer, och där i grönska evig sommar dröjer?
Men åter sade hjärtat nej.
Hvar är ditt hem? Säg, har du det vid polen, där höga fjällen stå i isgrå dräkt, där aftonskimret af midsommarsolen så nära är med morgonrodnan släkt, där drifvan glänser mellan furustammar och skönt i stjärnekvällen norrsken flammar? Men hjärtat hviskade ett nej.
Hvar är ditt hem? Är det vid hennes sida, hvars hjärta slog mot dig i ömt förbund, som lärde mig försaka, dig att lida, då hoppet dog i lifvets myrtenlund?
Är där det hem, hvarom du ännu drömmer? Helt visst, då du dess bild så troget gömmer. Med klagan sade hjärtat nej.
Hvar är ditt hem? Säg, är det där kanhända uti det anade och sälla land, dit själen, fri en gång, skall återvända, när slitna blifvit alla jordens band?
Är där ditt hem? De obekanta ställen, som fjärran vinka ofvan stjärnepällen?
Då hördes hjärtat svara ja.
Där är mitt hem, det klappande då sade, mitt ursprungs hem, det har jag alltid känt; fast jordisk eld du ofta hos mig lade, jag minnes nog den himmelska, mig tändt.
I askan äger jag ännu en gnista, som längtar, då jag en gång hunnit brista, till Gud, hos honom är mitt hem.
287. Hvi suckar det så tungt uti skogen?
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll och leker tyst inunder gula linden; han ser, hur ljusen brinna uti Gud faders tjäll, och hör, hur löfven prassla under vinden.
