Sida 372
289.
Genom dalens stilla famn lilla källan tyst sig bryter. Bortskymd hennes bölja flyter obemärkt och utan namn.
Men, då vid dess lugna flod vandrarn, trött af möda, dignar,
Källan.
glad han hennes skatt välsignar för sitt vederkvickta mod.
Måtte himmeln höra mig!
Må dess fadersgodhet gifva, att mitt lif en bild må blifva, lugna källa, utaf dig!
290. Sparfven.
Nu tindra julljus, kära gäster väntas, af barnen ren på förstudörren gläntas, när bjällerklangen hörs från frusna sjön.
Men, vännen min, förrän du granen tänder, strö kornet ut, strö ut med fulla händer åt sparfvarna, som hoppa kring på snön!
När våren nalkas oss med tusen under, med blom och sorl och doft i gröna lunder, vi hälsa gladt en vingad sångarsläkt.
När då på skiftrik vinge solljus glittrar och hela skogen jublar blott och kvittrar, hvem minns väl sparfven i hans simpla dräkt?
