Sida 118
få vara med fred i riket för din skull?» Engelbrekt svarade: »Din fader var hos mig i går, och jag hoppas, att han har berättat dig om vår öfverenskommelse, att vi lof-vade hvarandra frid.» Men härpå lyssnade ej den vildsinte mannen utan högg till Engelbrekt med sin yxa, så att två af dennes fingrar afhöggos, då han lyfte sin krycka för att afvärja hugget. Då Engelbrekt nu vände sig om för att komma undan, fick han ett nytt hugg i halsen, därpå ett tredje i hjässan, så att han signade död till marken. Detta tilldrog sig den 27 april 1436.
Med harm och smärta sporde alla fosterlandsvänner den ädle hjältens död, och med tårar buro bönderna den älskade höfdingens lik till den sista hvilan i Örebro kyrka.
Med sorgen öfver hans död förenade sig det lifligaste erkännande af hans lifs gärning så mycket mer, som snart åter inhemskt kif och utländskt förtryck lade sin tunga hand på Sveriges land. Engelbrekt hade dock ej lefvat förgäfves. Den svenska folkfriheten, som hållit på att för-kväfvas, hade af honom åter väckts till lif. Ännu kämpade den nära ett århundrade för sitt bestånd, tills den åter fann sin hjälte, som, lyckligare än Engelbrekt, fick fullborda, hvad denne påbörjat. Men därför är ej Engel-brekts ära mindre, och med tacksamhet och beundran må vi läsa de blad af våra häfder, som förtälja om honom och hans bedrifter, med kärlek och vördnad nalkas hans bildstod, som invid grafven, där hjälten hvilar, blifvit rest att påminna svenska män om forna tider af förtryck och våld men också om den uppoffrande fosterlandskärlek, som ensam mäktar värna dem däremot.
215. Friheten.
O, ädle svensk, du stå nu fast, och bättra det, som fordom brast! Du låte dig ej förvända!
Du våge din hals och så din hand att frälsa ditt eget fädernesland! Grud skall dig tröst väl sända.
