Sida 402
Allt fåfängligt är på jorden, repen upp för mig de orden, glesa lundar, Öde fält, mänskoverk och mänskoöden och I murar, hvarest döden sina segervårdar ställt!
Repen upp för mig de orden, att jag icke må i jorden gräfva ner mitt hjärtas hopp
men till högre rymder syfta och min håg, mitt öga lyfta öfver årens skiften opp!
Kanske, Herre, när du låter jordens yta grönskas åter, { växer gräset på min graf.
Gör mig tålig, gör mig trogen, och, när frukten helst är mogen, på din vink den falle af!
313 A. Ödemarkens jul.
På mon där borta är hemskt i kväll: kring ljungen sveper sig vinterns fäll, där hvirflar bister en snötung storm, och drifvorna byta ständigt form.
På flera mil är ej väg, ej spår.
En ensam vandrare, vinden, går; hans fjät kan dock ingen märka.
Is ligger fast öfver bråddjup sjö, på isen tornar sig manshög snö, på stranden ensliga furen står och skakar sitt tofviga, mörka hår. Den rytande vinden far förbi och slår sin giriga klo däri och strör dess barr uti rymden.
Hvems är det klagande skri på mon, den genomträngande dystra ton?
Är det förvillade barnets gråt?
En sörjande moders klagolåt?
Nej, öknens irrande ulf det är; han söker byte, han blod begär, han hungrar, han och hans ungar.
Tätt vid den ensliga skogssjöns vik på fattigdom och pä fromhet rik står låg en koja, och på dess häll en brasa sprakar i julekväll.
På halmen leka de kära små, och modersögon se huldt därpå; dit skåda visst ock Guds änglar.
