Sida 91
runstenar i vårt land, hvilka äro resta till minne af män, sojn fallit i västerviking. Därjämte har man i svensk jord funnit en stor mängd engelska (anglosachsiska) mynt från tionde och elfte århundradena.
7.
Jakt och lekar ute i fria luften utgjorde männens förnämsta nöjen. Jakten företogs till en början för att skaffa föda, men den blef snart tillika ett nöje, åt hvilket man med ifver hängaf sig på en tid, då faror söktes och manliga idrotter älskades. Bland lekar ute i fria luften förekom bollspelet. Till kastning med boll och andra lekar samlades förmodligen ungdomen från hela bygden stundom på särskilda lekvallar, såsom fallet ännu någon gång är på Grotland.
Mer än jakt och spel älskade dock nordboarne stridens vilda lek. Sagor och sånger äro fyllda med berättelser om strider och bragder, hvilka skulle bereda hjältens namn en odödlig ära.
Nordbon trodde också, att njutningen af Valhalls glädje skulle bestå i dagliga, väldiga strider, efter hvilkas slut kämparne, både de fallna och de segrande, hvarje kväll finge fröjdas i ett godt lag i Odens sal. Men man må ej tro, att våra förfäder föraktade det fredliga lifvets lugna sysselsättningar och lämnade dessa åt trälarne och kvinnorna. Nej, de höllo äfven det fredliga arbetet i ära.
206 B. Om uppfostran hos våra förfäder.
Ett nyfödt barn lades på golfvet. Där fick det ligga, till dess fadern bestämt om dess lif eller död. Beslutade fadern att upptaga barnet, bars detta till honom, och han tog det i sin famn. Barnet blef därefter vattenöst och erhöll därvid ett namn. Med namnet följde vanligen en gåfva, som kallades namnfäste. När barnet fick sin första tand, erhöll det en så kallad tandgåfva. Denna bestod stundom uti en med barnet jämnårig träl, hvilken sedan fostrades till sin ägares lekkamrat och följeslagare.
Upptog fadern ej barnet, lämnades det till en träl, som fick befallning att döda det, eller, hvilket var vanligare,
