Sida 14
åldern. I fynden från denna tid träffa vi första gången i Norden på järn, silfver, glas, präglade mynt (utländska) m. m.
Redan under järnålderns första tider synas nordboarne hafva förstått att i skrift uttrycka sina tankar. De äldsta skriftecknen voro så kallade runor1. Dessa hade germaner, som bodde vid romerska rikets gränser, troligen kort före Kristi födelse bildat efter de latinska bokstäfverna.
Under järnåldern blefvo de döda vanligen brända på bål. Stundom j ordades de dock obrända. I de flesta fall äro grafvarna från denna tid antingen täckta af en uppkastad hög eller betecknade med stenar, som ofta finnas lagda i en krets eller en trekant eller ock i form af ett i båda ändarna spetsigt skepp. Någon gång har man funnit vikingen högsatt i sitt skepp, ett begrafningssätt, som ofta omtalas i de gamla nordiska sagorna.
190. Den fornnordiska gudasagan.
1.
Efter våra gamla förfäders föreställning funnos i tidens början tvenne världar. Den ena hette Muspelshem. Den låg långt bort i söder och var eldens värld. Öfver den rådde Surt, som med sitt lågande svärd satt vid dess gränser. Den andra världen hette Nifelhem. Den låg långt uppåt norr och var mörkrets och köldens värld. I dess midt var en brunn, vid hvilken draken Nidhögg bodde. Brunnens väggar voro flätade af ormar, hvilka sprutade sitt etter ut i brunnen. Häraf fylldes denna och strömmade öfver sina bräddar. Mellan de båda världarna var ett stort svalg, kalladt Ginnungagap.
De iskalla etterströmmarna från Nifelhem flöto ut i Ginnungagap och möttes där af gnistor från Muspelshem.
1 Runraden.
f u,v th a (o) r k,g h n i,e a s t,d b 1 m -r
Tydning af runstenens ristning.
M1 MM t>lV+ H1II+1nu HfYf hl+ Hivm IW g(41+ hl*
Astridh lit reisa thina stein eftir sun sin Suain auk Ulf bonta sin
Astrid lät resa denna sten efter sin son Sven och sin husbonde (man) Ulf.
