Sida 49
genast börja hämnden med att dräpa sändemännen, men Ivar förbjöd det och lät dem fara i frid.
Då Ella hörde omtalas brödernas olika beteende, sade han: »Intet godt lär någon af dem tänka, men mest hafva vi att frukta af Ivar.» Däruti syntes han dock hafva dömt orätt, ty, då de andra bröderna genast ville företaga ett härnadståg till England, satte Ivar sig däremot och sade sig vilja taga böter för sin fader. Sedan bröderna, som i hast dragit åstad med en otillräcklig styrka, blifvit slagna af Ella, begaf sig Ivar, som varit med dem men ej deltagit i striden, till konungen och bjöd förlikning. Han fick då i bot för sin fader ett stycke jord. Där byggde han sig en borg, som han kallade Lundunaborg. Sedan drog han genom rådklokhet och gifmildhet de förnämsta af Elias stormän på sin sida. Därpå sände han hemligen bud till bröderna, att de skulle anfalla konungen. De insågo då Ivars list och gjorde, som han åstundade. Ella fick blott ringa manskap tillsamman; nu lyktades striden så, att hans här flydde och han själf blef tagen till fånga. Därefter blef han pinsamt tagen af daga och fick på det sättet umgälla den grymma död, som han vållat Ragnar Lodbrok.
196. Vikingen.
Yid femton års ålder blef stugan mig trång, där jag bodde med moder min.
Att vakta på getter blef dagen mig lång, jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad, jag kunde som förr ej mer vara glad uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång, där de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land; dem hålla ej bojor, de känna ej band uti hafvet.
