Sida 363
280. Min moder.
(På grafven.)
Hvar finns en kärlek, som intill döden står oförändrad i alla öden, som, lik Guds ängel, oss öfvervakar och fordrar intet men allt försakar?
På denna jorden finns endast en, en moders kärlek är det allen.
Allt band är själfviskt, som hjärtat binder: den kyss, som bränner på brudens kinder, den hulda famn, som en syster räcker, den späda arm, som oss barnet sträcker; vår bäste vän har en lön sig drömt, en moder ensam har det förglömt.
När minnes hon i de långa åren den tunga smärtan, den heta tåren, sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka, och dagens möda och nattens vaka för detta barn, som hon älskar mer, ju mer hon allt för dess lycka ger?
Och hvem kan gifva, hvad hon oss skänker? Den första tanke, som barnet tänker, den första bön, som dess läppar stamma, den första kärlekens rena flamma, den första maning för rätt och dygd, för sanning, frihet och fosterbygd.
Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter, vår svala kärlek, åt flera delad, vår omsorg, ofta förströdd, förfelad.
Ej ens vår åsyn är hennes tröst, hon lämnas ensam i lifvets höst.
Och dock hon följer med sina tankar det vilsna barn, som i världen vankar, och hennes bön som en ängels fackla går klart framför oss, när stegen vackla, och lyser vägen med Kristi tro och banar stigen och bygger bo.
