Sida 256
sitt folk nära branten af undergång. Svenska folket genomgick dock den liårda pröfningen med ståndaktighet. Dess stor-maktsställning och östersjölanden gingo visserligen genom Karl XII:s krig förlorade, men sin själfständighet visste vårt folk med oerhörda ansträngningar och aldrig sviktande trohet mot fosterlandet att varaktigt försvara.
251. Karl XII.
(Vid hans minnesfest år 1818.)
Kung Karl, den unge hjälte, han stod i rök och damm. Han drog sitt svärd från bälte och bröt i striden fram. »Hur svenska stålet biter, kom, låt oss pröfva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!»
Och en mot tio ställdes af retad vasason.
Där flydde, hvad ej fälldes, det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa ej skrefvo pilten bud; lugn stod han mot Europa, en skägglös dundergud.
Där slog så stort ett hjärta uti hans svenska .barm, i glädje som i smärta blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika, sin lyckas öfverman han kunde icke vika, blott falla kunde han.
Se, nattens stjärnor blossa på grafven längesen, och hundraårig mossa betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden — förgänglig är dess lott.
Hans minne uti Norden är snart en saga blott.
Dock — än till sagan lyssnar det gamla sagoland, och dvärgalåten tystnar mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar den höge anden kvar.
Han är ej död, han blundar; hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften! Din störste son göms där. Läs nötta minnesskriften! Din hjältedikt den är.
Med blottadt hufvud stiger historien dit och lär, och svenska äran viger sin segerfana där.
