Sida 643
gick honom emot, och han dog slutligen i fattigdom, men ännu lefver hans minne i ära.
391. Upptäckten af sjövägen till Indien och af
Amerika,
1.
De med hafvet förtrogna nordmännen hade redan i det elfte århundradet efter Kristi födelse under sina djärfva färder långt bort i väster upptäckt ett land, hvilket de i sina sagor beskrefvo som öfvermåttan härligt och rikt och för dess bördighets skull kallade »Vinland». De fynd af nordiska fornlämningar, som man i våra dagar gjort på Nordamerikas kuster, hafva också bestyrkt dessa berättelsers sanning och förvissat oss därom, att nordmän verkligen besökt dessa trakter. Men denna upptäckt blef för dem ofruktbar, och det långa afståndet, resans faror och inre förändringar inom Norden gjorde, att landet på andra sidan det stora hafvet af dem alltmer lämnades obesökt och snart endast som ett dunkelt minne fortlefde i deras berättelser och sägner. Deras sista färder till Vinland lära hafva företagits från Island vid medlet af fjortonde århundradet.
Det öfriga Europa lefde vid denna tid i fullkomlig okunnighet om tillvaron af sådana land. Greker och romare hade föreställt sig, att jordens gräns var satt i det haf, som sköljde Europas västra kuster, och, när de genom Gibraltars sund eller, som de sade, Herkules stoder seglade ut ur Me-delhafvets väl kända område, gjorde de sig om det öppna världshafvets rymd de mest vidunderliga begrepp. Och de kristna folken behöllo under många hundra år nästan alldeles samma föreställning om vår jords utseende. De föreställde sig den som en i trenne delar styckad platt skifva, som hvilade på det stora hafvet, hvaraf den å alla sidor var omsluten, och det föll dem icke in, att det kunde finnas land på andra sidan om detta haf.
Emellertid började vetenskapsmännen först att betvifla riktigheten af dessa föreställningar. Af vissa företeelser
