Sida 584
storm. Två, tre gånger far en ljusblek blixt genom molnen; två, tre gånger rullar åskan; regndroppar falla. De utmattade växterna lifvas åter upp. Ett nytt dunder hörs, och icke regn utan strömmar af vatten störta ned från himmeln. Plaskandet på bladen växer till sorl, till ett vidt omkring dånande, doft buller. Blommor svikta, blad falla, och grenar slitas af. Det förfärliga vädret inverkar ock på djurvärlden. Skogens fåglar fladdra förskräckta omkring utefter marken; insekterna söka skydd under blad och grenar; rof-djuren höra upp med att förfölja sitt byte. Endast de kallblodiga kräldjuren fröjda sig öfver den nedstörtande floden, och tusenstämmigt sjunga paddornas och grodornas körer på de fuktiga ängarna. I bäckar brusar det grumliga vattnet på de trånga skogsvägarna ned till floden eller strömmar ned i markens remnor. Mer och mer svalnar luften, molnen tömma småningom ut sig. Efter en kort stund är stormen förbi.
I föryngrad glans träder solen fram ur de långsträckta molnlagren, som småningom sänka sig åt norr och söder. Ännu en timme, och det märkes intet spår af stormen. Torkade af de varma solstrålarna stå blommorna i ny friskhet, och djuren återtaga sitt vanliga lefnadssätt. Så nalkas aftonen. Solen sjunker, i det den sprider omkring sig den brokigaste färgprakt. Med dess försvinnande upphör ock djurens oroliga jäktande. Sedan de blifvit stilla, öfverlämna de sig åt nattron. Stilla och mildt stiger den svala silf-verhvita månen upp öfver den dunkla skogen. Natten kommer. Naturen sjunker i sömn.
375. Kakaoträdet.
Kakaoträdet är omkring 12 meter högt och har en vidt utbredd krona. Dess aflångt äggrunda eller lansettlika blad, som kunna uppnå en längd af ända till en half meter, sitta spiralformigt. Yngre äro de rosenröda men äldre på båda sidor mörkgröna. Blommorna, som sitta på olika långa skaft, förekomma i enkla knippen på alla delar af stammen och de gröfre grenarna, ja, till och med på de blottade
