Sida 261
hvart ord, som från lians läppar sprang. Så satt han ofta långt på natten och talte om den forna tid, och, hvar gång Karl blef nämnd därvid, han lyfte på den slitna hatten. Förundrad stod jag vid hans knän — ty längre upp jag då ej räckte —, och bilden af hans hjältesläkte den har jag från min barndom hän. Och månget dunkelt sagominne bor sedan dess uti mitt sinne svärdsliljan likt, när i sitt frö den sofver under vinterns snö.
254. Arvid Bernhard Horn.
1.
Arvid Bernhard Horn föddes i Finland år 1664. Han började sin bana som fattig student vid Abo högskola. Efter någon tid ingick han som simpel musketerare vid lifgardet,. vid hvilket han efter tre år steg till fänrik. För att utbilda sig i krigarens yrke tjänade han några år i främmande krigshärar. Sedan b an vändt åter till fäderneslandet, var han en gång i Uppsala, där hofvet för tillfället vistades. Då hände, att, när änkedrottningen en dag skulle åka utför den branta slottsbacken, hästarna skenade. När konungen fick se moderns fara, ropade han: »Kan ingen rädda drottningen?» Arvid Horn, som var i konungens omgifning,, sporrade genast sin häst och red så häftigt mot det skenande spännet, att hästarna föllo omkull. Han och hans häst drogos med i fallet, men drottningen var räddad. Konungen sade ej ett ord åt den hurtige ryttaren, men dagen därpå öfver-raskades denne af en fullmakt att vara kaptenlöjtnant vid lifdrabanterna. Sedan den tiden stod Arvid Horn i stor ynnest hos Karl XI. Äfven Karl XII:s gunst åtnjöt han till en början i hög grad. Han var en af den unge konungens oförvägnaste kamrater i de vilda lekar, som utgjorde dennes fröjd.
