Sida 582
373. Blomma och frukt.
Ännu andra blomma lönligt inne i sitt täta löfverk.
Men hos alla vänta tåligt, om du väntar mogna frukter.
Vissa träd få blommor redan, innan bladen vecklat ut sig. Andra räcka blad och blommor uti samma stund emot dig.
374. En dag under ekvatorn.
En naturforskare, som uppehållit sig i Para i norra Brasilien vid Paraflodens mynning, skildrar en dag under ekvatorn på följande sätt.
Klockan är tre på morgonen. Jag lämnar min hängmatta, öppnar fönsterluckorna och ser ut i den dunkla natten. Högtidligt glimma stjärnorna, och den nedgående månen utbreder sin strålglans öfver floden. Jag vandrar med min lykta ut på den svala verandan och betraktar träd och buskar, som stå omkring min boning. Många af dem sofva med tätt sammanlagda blad, men andra stå i den stilla natten med bladen utbredda. Spöklikt fladdra stora nattfjärilar omkring det förföriska ljuset i min lykta. Alltmer väter daggen fälten, och nattluften kännes fuktig. En sångstrit lockar mig med sin hemtrefliga sång åter in i huset. Myggornas surrande, oxgrodornas bölande läte och nattskärrans klagande rop hålla mig vaken den återstående delen af natten.
Klockan fem börjar det dagas. Svagt rosenrödt ljus skimrar omkring trädens toppar. G-renar och blad sträcka sig uppåt. Skalbaggar flyga, fåglar ropa, apor klättra skrikande i den täta skogen, ljusskygga nattfjärilar söka upp dess dunkel. Det blir allt klarare. Dagen bryter in och kastar glödande strålar öfver jorden. Denna står i daggens friska glans. Intet moln sväfvar på den klara himmeln.
Klockan sju börjar daggen försvinna. Solen stiger hastigt upp på den genomskinliga blå himmeln. Redan märkes den tilltagande värmen. Klockan nio äro fälten alldeles torra. Skogen står där så praktfull med sina ständigt gröna blad, blommor slå ut, andra hafva redan fallit af. En timme
