Sida 597
enhet och sammanhållning, så länge dess hufvudland i öster voro skilda från de västra genom det mellanliggande Baby lonien. Där härskade vid denna tid Nabunaid (Labynetns), hvars son var Belsarnsnr, i bibeln kallad Belsasar. Mot honom riktade nu Cyrus sina vapen. Han eröfrade staden Babylon, oaktadt den var väl befäst med starka murar och djupa grafvar. Han lät nämligen genom en kanal afleda vattnet i floden Eufrat, som gick igenom staden. En natt, då babylonierna firade en fest, gingo perserna öfver den torra strömfåran, trängde in i staden och intogo den år 538. En bland följderna af denna eröfring var judarnes frigifning ur deras sjuttioåriga fångenskap.
Cyrus var dock ännu ej nöjd. Bortom Kaspiska hafvet bodde de fattiga men kraftfulla massageterna. Äfven dessa ville han underkufva. Med stor makt tågade han in i deras land, slog dem och tog deras drottnings son till fånga. Då kallade den förtviflade drottningen hela sitt folk till vape^. En häftig strid uppstod. I denna besegrades perserna, och Cyrus själf stupade.
I en gammal sägen berättas detta om Cyrus. Historien har i åtskilligt annat att förtälja.
379. Aten.
1.
På en i hafvet utskjutande landtunga, omgifven af berg och vatten, låg staden Aten, den märkligaste bland städerna i det gamla Grekland. Den skönaste natur, det ljufligaste luftstreck, det bekvämaste läge för sjöfart och handel, allt förenade sig här för att bilda en mäktig stad och ett lyckligt folk. Också uppblomstrade Aten efter växlande öden till Greklands yppersta stad, blef hemvist för rikedom och prakt, för makt och ära, för bildning och skönhet, och dess härlighet prisades snart i alla land.
Denna stad styrdes i början af konungar. Men, sedan en konung Kodros under krig mot peloponnesierna frivilligt offrat sig för att rädda fäderneslandet, förklarade folket,
