Sida 397
Sall är han, dar fram han vandrar ödmjuk, kärleksfull och blid och Guds rådslut icke klandrar men förbidar hjälpens tid.
Säll är han, när sina bröder han med vänlig hand är när, räddar, tröstar, understöder, medan Gud hans styrka är.
Säll är han, ty sist, när striden lyktas i en evig ro, hos sin Gud i himlafriden trygg och salig får han bo. Synd ej mer hans hjärta sårar, sorg ej mer slår blicken ner. Den, som torkar alla tårar, han med klarnadt öga ser.
306. Hvar finns det landet?
Hvar finns det landet, där i ljuflig ro sällhetens sköna blommor gro?
Finns väl på jorden detta land, mån tro? O, huru godt att där få bo!
Ack, jo, hvarhelst i vida världen bo mänskor, som älska, hoppas, tro, där finns det landet, där i ljuflig ro sällhetens sköna blommor gro.
307. I
Håll ut, håll ut i tålamod, och aldrig svik din fana, ty genom eld och vattenflod du måste väg dig bana.
Din åsikts maning akta mer än världens vrånga domar!
I natt ett ösregn strömmar ner, i morgon ängen blommar.
Om styfsint mängden nämner den,
hvars kraft ej hån kan rubba, o, vet, att ljusets riddersmän skall trofastheten dubba.
För huggormstand och lejongap ej hjälten fruktan äger, i natt har kamp vårt ridderskap, i morgon fä vi seger.
Om, tyngst af allt, du miss-känns ock af dem, du älskar mycket,
morgon.
så följ din Herres bud ändock och ej det egna tycket!
I natt vi gå med pilgrimsstaf, i morgon palmen vinnes; i natt är färd på stormigt haf, i morgon hamnen hinnes.
När allt ditt verk förvrids ibland och lömskt förtalet sprides, hvad mer, om blott ur kämpens hand
ej ljusets klinga vrides?
I natt du nås af ilskans agg, i morgon högtid firas; i natt dig sårar tornets tagg, i morgon rosor viras.
När mycket ensam här du* är och öfvergifven blifver, en stor, osynlig andehär dig likafullt omgifver.
