Sida 86
Det är en konst, som få förstå, att vara stark men mild ändå.
206 A. Vikingatiden.
1.
Vårt land liar i våra dagar icke samma utseende, söm det liade under vikingatiden. Mångenstädes, där landt-mannen nu plöjer, eller där hjordar beta, färdades man då fram i båtar. Många fält, där nu frodiga skördar inhöstas, voro då vattendränkta mossar eller beväxta med tät skog. Denna förändring i* landets utseende är ej ett verk af naturen ensam. Människan har ock kraftigt bidragit därtill. Hon har huggit ut skogarna, dikat träsken och odlat den mark, som vunnits på detta sätt.
Sveriges folkmängd var vid slutet af hednatiden betydligt mindre, än den nu är, sannolikt icke en femtedel däraf.
De flesta af de byar och gårdar, i hvilka svenskarne under den yngre järnåldern bodde, hade samma namn som nu. Många af dem lågo ock på samma ställen som i våra dagar. Man kan förstå detta däraf, att det graffält, där byns hedniska befolkning hvilar, ännu påträffas i dess närhet.
Redan under vikingatiden omtalas följande städer i Sverige: Lödöse vid Grötaälf, Skara, Falköping, Kalmar, Tälje, Birka (på Björkön i Mälaren) och Sigtuna. Dock får man ej tänka alltför högt om dessa städers storlek, folkmängd och byggnadssätt.
2.
Först under kristna tiden lärde våra förfäder att bränna kalk och slå tegel. Förut uppfördes boningshuset af trä. Det bildade ett enda, aflångt fyrkantigt rum, hvars långväggar voro ganska låga samt utan fönster och dörrar. Ingången var på ena gafveln genom en förstuga, och fönstret eller fönstren hade sin plats i taket, hvilket vanligen var ganska högrest och hvilade på bjälkar, hvilka gingo tvärs öfver huset från den ena långväggen till den andra. Mellanrummen mellan dessa tvärbjälkar voro i allmänhet icke fyllda medelst något innantak utan släppte fram det sparsamma
