Sida 446
Tithärda med ännu otjänligare föda. Den ringa och svaga mjölk, de vid denna belägenhet kunna gifva, användes att skölja ned det sträfva barkbrödet, som på de flesta hemman utgör deras ägares enda föda. Inga slöjder hafva slagit rötter i denna socken, emedan af kastningen icke utan de största svårigheter och afdrag kunnat föryttras för afstån-•dets skull från städer och mer odlade orter.
333. Bonden Pavo och hans hustru.
Högt bland Sarijärvis moar bodde bonden Pavo på ett frostigt hemman skötande dess jord med trägna armar, men af Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka, åt i svett sitt knappa bröd med dessa, gräfde diken, plöjde upp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen, och med den flöt hälften bort af brodden; sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, och af den slogs hälften ned af axen; hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt. Pavos maka slet sitt hår och sade:
»Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe, tagom stafven! Grud har oss förskjutit; svårt är tigga men att svälta värre.»
Pavo tog sin hustrus hand och sade: »Herren pröfvar blott, han ej förskjuter. Blanda du till hälften bark i brödet, jag skall gräfva dubbelt flera diken, men af Herren vill jag vänta växten.» Hustrun lade hälften bark i brödet, gubben gräfde dubbelt flera diken, sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen, men med den flöt intet bort af brodden;
