Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

(lem, som först genomforskade dessa trakter, prärier. Deras växttäcke är mycket enformigt. Så långt ögat når, synes hvarken träd eller buske; kort gräs, kabbelökar och smultron följa efter hvarandra i tröttande likformighet. Vandraren på det gröna hafvet, som ej åt något håll ser något landmärke, efter hvilket han kan bestämma sin gång, känner sig om aftonen matt och nedtryckt; det förekommer honom, som om han sträckte ut sina trötta lemmar på samma ställe, där han hvilade på morgonen. Stundom gäckas han därjämte af luftspeglingen, som framtrollar sjöar och buskar; stundom synes ock prärien höja sig som ett med blommor betäckt bröstvärn, som dock flyr undan vid hvarje steg, den längtande vandraren tager. En annan egendomlighet, som prärierna erbjuda, äro saltängarna. Dessa äro fördjupningar, som äro öfverdragna med ett salttäcke liksom med snö. Dettas bländande hvithet står i skarp motsats till det gröna, som på alla sidor omgifver det. Grenom hvar och en af dessa saltängar slingrar sig en bäck, hvilken springer upp ur en saltkälla och om våren svämmar öfver ängen. När vattnet drager sig tillbaka, stannar den tunna saltskorpan kvar. Till saltängarna strömma präriernas djur i stora massor för att slicka saltet.

I. den söndersplittrade strandens smygvrår lefva hjordar af gaffelantiloper i säkerhet för sina fiender. Äfven den grå björnen har valt dessa platser till uppehållsort. Där smyger han vresigt omkring i klyftorna och afgrunderna och skrämmer bort den lurande indianen. På präriernas jämna marker betar bisonen eller amerikanska buffeln. I medlet af aderton-hundratalet kunde man se hjordar af tusentals bufflar på saltängarna. Men den ifriga jakt, som indianer och hvita anställt på det väldiga djuret, har haft till följd, att bufflar numera äro tämligen sällsynta. Öfver slätten stryka ock glupska vargar, lurande på rof. I stora hj ordar tumlar den vilda hästen omkring på grässlätterna. Den fångas medelst lasso, en lång rem, som är försedd med snara. Denna kastar man hastigt öfver dess hufvud och drager till den. Vid detta häftiga ryck störtar hästen till marken och döfvas vanligen för en stund. Den förses då med betsel, och en djärf ryttare sätter