Sida 1007
Australien.
411
Femte tidrymden.
Nyromantiken. 1780-1850.
Kedan förberedd under den klassiska perioden, går nyromantiken icke till den öfverdrift och besjälas ej af den stridslystnad i England som i Frankrike, Tyskland och Sverige. Den utvecklar sig, liksom den korn, mera naturligt ocli osökt.
En bland de viktigaste impulserna till dess framträdande gaf det vaknande natursinnet. Det är därför ganska naturligt, att de första målsmännen för den gärna skildra naturen. De kallas äfven af denna anledning sjöskolan.
Utom natursinnet visa sjöskolans diktare lifligt sinne för lokalfärgen i sina skildringar samt för versens rent lyriskt musikaliska element. Därjämte märker man äfven hos dem det filosoferande drag, som är så framträdande i den nyaste engelska poesien.
Skolans tre förnämsta medlemmar äro Wordsworth, Coleridge och Southey.
Af dem representerar Wordsworth det mest idylliska elementet med romantikens natursträfvan och förkärlek for att i sina skildringar införa de lägre klasserna. Coleridge är i mycket besläktad med honom, och de utgåfvo tillsammans en samling dikter Lyrical ballads, men hos honom kommer dessutom nyromantikens böjelse för att behandla hemska och fantastiska ämnen till utbrott. Southey framstår åter i förmågan att finna och träffa olika lands och tiders lokalfärg - äfven det, som nämndt, ett äkta romantiskt drag, då hos klassicitetens skriftställare allt var mera likformigt och formen af större vikt än färgen.
Af större och mera ingripande betydelse än sjöskolans medlemmar bli emellertid de tre stora författare, som fullbordade och afslutade romantikens utveckling, engelsmannen Byron, skotten Walter Scott och irländaren Moore.
Byron är den engelska nyromantikens på samma gång mest och minst romantiske representant, den, hos hvilken den romantiska subjektiviteten, liksom hos Heine i Tyskland, utvecklar sig i de härligaste poetiska skapelser, men hos hvilken den äfven spränger, förintar sig själf och går upp i världssmärta.
George Gör don Byron föddes 1788, uppfostrades af en nervsjuk mor och visade redan tidigt anlag till excentricitet. Hans första framträdande som skald var mindre lyckligt, och kritiken behandlade honom tämligen öfverlägsen Detta väckte hans vrede, och han utgöt sin harm i en straffsång, där han på samma gång afslöjade sina väldiga skaldegåfvor,
Källa: Project Runeberg ·
