Sida 1012
Australien.
416
sedan folkvandringarna fört germaner och romaner i beröring med hvarandra, germanfolken omfattat kristendomen, gåfvo de båda stora rörelserna, den andliga och den världsliga, upphof till en kraftig nationallitteratur.
Språket är först den nu utdöda gotiskan och öfvergår sedan till tyska, af hvilken vi skilja mellan gammalhögtyska, som ungefär lefde kvar till 1100-talet, medelhögtyska, hvars litteratur slutar samtidigt med medeltiden, samt nyhögtyska, hvaraf det fanns flere dialekter, bland hvilka dock snart nog den öfversachsiska blef det gemensamma skriftspråket. Jämte högtyskan har dock ända intill vår tid lågtyskan en icke obetydlig litteratur.
Den gotiska litteraturen, af hvilken vi ännu ha kvar i fragment det storartade minnesmärket Ulfilas' bibelöfversättning, utdog, när det östgotiska riket gick under vid hunnernas framträngande.
Den egentliga tyska litteraturen bildas efter århundraden af jäsning och barbari, när de nya germanväldena efter folkvandringarnas stormar börja att stadga sig. Den är då mest i de andligas händer och företer hela skaplynnet af en litteratur i bildning, tills vid 1100-talets midt riddarne framträda och ge poesien den för större delen af Europa gemensamma karakteristiska prägel, som den fick i de lyriska och episka riddar-dikterna. Riddarnes roll var utspelad vid midten af 1300-talet, då i deras ställe borgarena blefvo litteraturens vårdare. Detta voro de, till dess med reformationens inbrott den medeltida diktkonsten fyllt sin uppgift.
Med reformationen gör renässanslitteraturen sitt intåg i Tyskland. Den bibehåller emellertid här öfver hufvud taget en humanistisk prägel. Den aflöses i början af 1600-talet af en tom efterhärmning af först den franska klassiciteten, senare de italienska marinisterna.
Ett nyväckt nationellt lif spåras dock åter i början af 1700-talet, och under århundradets slut infaller Tysklands klassiska litterära tid med Groethe och Schiller, efter hvilka nyromantiken tager herraväldet, tills de stora rörelserna närmare vårt århundrades midt framkalla den i motsats mot de politiskt konservativa romantikerna oppositionellt fri-hetssträfvande grupp, som fått namnet »Das junge Deutschland».
Vi få alltså i den tyska litteraturhistorien följande tidrymder:
Första tidrymden. Bildningstiden, -1150.
Andra tidrymden. Riddarpoesiens, minnessångarnes tid, 1150-1350.
Tredje tidrymden. Borgarpoesiens, mästersångarnes tid, 1350-1525.
Fjärde tidrymden. Reformationslitteraturens, humanismens tid, 1525 -1625.
Femte tidrymden. Den slafviska efterhärmningens tid, 1625-1725,
Sjette tidrymden. Den nationella lyftningens tid, 1725-1770.
Sjunde tidrymden. Den klassiska tiden och nyromantiken, 1770-1830.
Åttonde tidrymden. Das junge Deutschlandj 1830-*
Källa: Project Runeberg ·
