Sida 401
Elektricitet
strömmen från zink genom vätskan till koppar genom hela stapeln samt i den yttre ledningen från den öfversta zinkplattan till den nedersta kopparn.
Efter denna tid hafva flere element blifvit konstruerade; vi skola här nämna tvenne, nämligen Daniells och Leclanchés.
Daniells element består af en zink- och en kopparplatta, nedsatta i ett glaskärl samt skilda åt genom en porös lervägg. Zinken är omgifven af svafvelsyra och kopparn af kopparsulfat. Här användas två vätskor för att upphäfva den s. k. polarisationen och därigenom erhålla en konstant ström. När nämligen strömmen går genom en ledare af andra ordningen, sönderdelas denna; användes därföre endast svafvelsyra, frigöres väte, hvilket lägger sig som ett lager på kopparn; därigenom framkallas en ny elektromotorisk kraft, som sträfvar att skicka en ström i motsatt riktning mot den ursprungliga. Då vätgaslagret blifvit tillräckligt tjockt, blir denna ström (polarisationsström) så stark, att den upphäfver den ursprungliga. I Daniells element frigöres väte, där svafvelsyran står i beröring med kopparsulfatet, och angriper därvid saltet, så att kopparn utdrifves och lägger sig på kopparskifvan, under det att svafvelsyra bildas.
Leclanchés element, som har användning, t. ex. vid ringledningar, telefonering etc., består af en zinkstång och en kolskifva, nedsatta i ett glaskärl med salmiaklösning. Vid kolskifvan äro fästa skifvor, som utgöras af en blandning af brunsten och kol. Vätet, som här frigöres, syrsattes med en del af brunstenens syre.
,Strömmens förmåga att sönderdela en ledare af andra ordningen har blifvit använd till s. k. sekundära staplar, genom hvilka elektriciteten uppsamlas eller maganiseras; de kallas därför accumulatorer. Accumulatorn består af blyplattor, öfverdragna med mönja och nedsatta uti ett kärl med utspädd svafvelsyra. Om blyplattorna sättas i förbindelse med en stark elektricitetskälla, reduceras mönjan, där strömmen går ut, till blyoxid och syrsättes, där strömmen går in, till blysuperoxid. Sedan detta skett och man borttagit elektricitetskällan samt förenat blyplattorna med hvarandra, uppkommer en ström i motsatt riktning mot den förra.
När en elektrisk ström framgår i en ledning, beror dess styrka på den elektromotoriska kraftens storlek samt på det motstånd ledaren sätter mot strömmen. Detta motstånd är beroende af ledarens ämne; det är mindre hos metaller än hos vätskor. I allmänhet ser man i detta hänseende en likhet mellan elektricitet och värme så, att ju mindre motstånd ett ämne gör mot den elektriska strömmen, desto bättre värmeledare är det ock. Hos samma ämne beror motståndet af ledarens längd och genomskärningsarea så, att, då längden ökas, tilltager motståndet, men aftager, då genomskärningsarean blir större.
Källa: Project Runeberg ·
