Sida 404
Elektricitet
för den elektriska blekningen blifver mycket billigare, än då klorkalk begagnas.
7. Äfven inom sockerfabrikationen har man med framgång sökt använda elektriciteten.
8. Slutligen må vi äfven omnämna en svensk uppfinning, nämligen elektricitetens användning till garfning. Grarfning afser, att de genom mekanisk och kemisk behandling preparerade fibrerna i huden skola förenas med och omslutas af det använda garfämnet. Dettas inträngande i hudens porer beror på kapillära krafter. Genom användande af elektriska strömmar lär man kunna höja dessa krafters verkan. Denna användning af elektriska strömmar beror ej direkt af dess kemiska verkan, men står i nära samband därmed, hvarför vi ansett den böra här upptagas.
Värme- och ljusverkningar. Då en elektrisk ström går fram i en ledare, har den ett motstånd att öfvervinna, i det att eterpartiklarna sannolikt tränga sig fram mellan ledarens molekyler; däraf följer att en del af deras rörelse förbrukas att sätta molekylerna och deras eterhyllen i vibrerande rörelse, d. v. s. att frambringa värme, och ju större motståndet är, desto större blir det framkallade värmet, hvilket beror af strömmens styrka och motståndet. I en fin tråd alstras därför mera värme än i en grof. Det alstrade värmet upphettar tråden, och blir uppvärmningen tillräckligt stark, börjar ledningstråden glöda eller till och med att smälta.
När man närmar en ledare till elektricitetsmaskinens konduktor, hoppar en gnista öfver; samma företeelse kunde man äfven vänta sig, när man närmar ledningstrådarna från en galvanisk stapels poler till hvarandra. Detta inträffar dock icke, men vid strömmens afbrytande ser man ofta ljus mellan ledningstrådarna. När ledningen afbrytes, kommer visserligen luft, som utöfvar stort motstånd, in mellan ledarens ändar, men eterpartiklarna röra sig på grund af sin stora hastighet framåt genom luftlagret. Därvid afslitas från ledningstråden små delar, hvilka upphettas till glödning. Med spektroskopet kan man undersöka ljuset, hvarvid man observerar spektrum af trådarnas ämne i glödande gasformigt tillstånd. Slutes strömmen medelst kolspetsar, hvilka sedermera aflägsnas från hvarandra, så uppkommer mellan spetsarna en starkt lysande ljusbåge, bestående af en ström glödande kolpartiklar, som oafbrutet passera mellan kolspetsarna. Som kolet vid glödning i luft småningom förbrännes, blir afståndet mellan kolspetsarna allt större och slutligen så stort, att strömmen afbrytes och ljusbågen slocknar. Skall ljuset fortfara en längre tid, måste därför spetsarna närmas intill hvarandra, allt eftersom de förtäras.
Sedan Davy 1813 upptäckt den galvaniska ljusbågen, äro en mängd försök gjorda att använda det elektriska ljuset för belysning. På tre
Källa: Project Runeberg ·
