Sida 767
Australien.
171
också utan spår till ledande sammanhållning; och de evinnerliga fejderna, i bredd med ett tilltagande sedligt och andligt förfall, gjorde det till ett lättfånget byte för förste bäste eröfrare. En sådan lät ej länge vänta på sig. Vid Epaminondas' här hade en tid vistats en ung furste från Macedonien, landet nordöst om Grekland vid Egeiska hafvets nordvästligaste hörn. Hans namn var Filippos. Efter åtskilliga strider vorden konung i sin hembygd, utvidgade han sitt välde öfver kringboende barbariska riken; och lika förfaren i att bruka våld och list, förstod han snart att inblanda sig i grekernas inre strider. De rika guldfynden i hans land kommo honom väl till pass, dels som mutor till de grekiska städernas partiledare och yrkespolitici, dels vid uppsättandet af en fruktansvärd här, som han förstod att uppställa efter en alldeles ny, kilformig slagordning, den berömda macedoniska falangen. Fåfängt varnade den athenske vältalaren Demosthenes; högre än hans mäktiga stämma ljöd klangen af Filippos' guld; och först det blodiga nederlaget vid Chaironeia (338 f. Kr.) skulle lära de oeniga grekerna, att de i den välvillige grannkonungen funnit en herre.
Filippos var dock klok nog att undvika det yttre skenet af öfver-herrskap. Han uppträdde allenast som en mäktig, men välsinnad beskyddare och skaffade sig ledningen af Greklands stridskrafter genom att låta utvälja sig till öfverbefälhafvare i ett tillämnadt stort krigståg mot perserna. Under rustningarna härtill föll han för en lönmördare, kanske icke utan persernas vetskap (336 f. Kr). Men om dessa väntat att i hans son och arfving, den tjugoårige Alexander (336-323 f. Kr.) finna en mindre farlig motståndare, hade de fruktansvärdt missräknat sig. Ty med denne unge hjälte, som med all rätt kallas den store, uppträder en af forntidens allra märkligaste män. l filosofen Aristoteles hade han ägt den ypperste lärare, som väl någonsin stått en konungason till buds, och han visade sig denne lärare värdig. Uppstigen på tronen, satte han genast till sitt mål att förverkliga Aristoteles' stora tanke om ett världsrike, hvars härskare skulle använda den persiske storkonungens allt omfattande makt till den helleniska kulturens främjande och utbredande öfver hela jorden. »En sol», sade han, »lyser öfver jorden, och en konung bör vara dess herre.» Strängt fasthållande vid sin helleniska börd, var han en hänförd beundrare af de homeriska dikterna, som han förde med sig under alla sina fälttåg och hvilkas hjälte Achilleus han valde till sin förebild.
De två första åren af sin regering använde han att trygga sitt rikes gränser mot de nordliga donaufolkens anfall och kufva upproriska rörelser i Grekland, hvarvid bland annat Thebe förstördes till straff för sitt affall. Därpå vände han sig mot perserna, gick öfver Hellesponten och slog dem vid Oranikos (334 f. Kr.), hvarefter hela Mindre Asien låg öppet för honom. Vid de bergpass, som föra därifrån till Syrien,
Källa: Project Runeberg ·
