Sida 766
Australien.
170
slutningar mellan besläktade samhällen alltmera oafvisligt inställde sig, de icke kunde tänka sig en dylik utan en enda stads ledning eller hegemoni. Denna ledning tillkom nu bland ionierna Athen och bland dorerna Sparta, hvilka hvar för sig med god framgång sökte förbyta den i ett tryckande öfvervälde öfver förbundsbröderna. Spartanerna voro en tapper och kraftig, men rå och ofta grym krigaradel, hvaremot athenarne med sin rikare andliga begåfning gjorde sin stad framför alla andra till ett hem för konster och vetenskaper. Under Perikles tid (död 429 f. Kr.), hvilken, utan att intaga någon särskild maktställning, blott genom sina medborgares förtroende vardt den ledande mannen i Athen under nästan en mansålder, höjde sig denna stad till en andlig blomstring, som intet annat helleniskt samhälle ens närmelsevis uppnått. Men den länge närda afundsjukan mellan de båda hufvudmakterna, som hvar för sig ville utvidga sitt välde öfver stamfränderna till ett välde öfver Hellas, fann omsider, då den åldrande Perikles ej längre mäktade hålla dem inom behöriga skrankor, ett länge sökt tillfälle att bryta ut i öppen fejd. Denna fejd blef det långvariga, flere gånger afbrutna, men åter förnyade, med hela förbittringen af en brödrastrid utkämpade peloponnesiska kriget (431-404 f. Kr.). Den förnämste mannen i detta krig är athenaren Älkibiades, en snillrik, men oregelbunden ande, icke utan begåfning som statsman. Hans dristiga plan att eröfra Syrakusai, en mäktig grekisk kolonistad på Sicilien af doriskt ursprung och i godt förstånd med Sparta, och därmed vinna åt Athen herraväldet på de västliga hafven, fördärfvades vid utförandet, och dess misslyckande var ett hårdt slag för Athen, där folkförsamlingens styrelse, som fordom så mäktigt höjt folkets kraft, nu urartat till blindt partikif. Striden lyk-tade omsider så, att det besegrade och förödmjukade Athen (404 f. Kr.) måste gifva sig åt Sparta, som begagnade sin seger med hänsynslöst öfvermod. Alkibiades, hvars lif bildar en ständig kedja af lysande bragder och lättsinniga äfventyr och som än var sitt folks gunstling och ledare, än i landsflykt hos sina fiender spartanerna eller hos perserna, blef kort därpå mördad af de senare. Den styrelse, som spartanerna insatt i Athen, blef väl inom ett år störtad, men till sin gamla glans kunde Athen aldrig mer höja sig.
Mot Sparta uppstod snart en ny medtäflare i det dittills föga betydande Thebe, som dock var rikt på minnen från Greklands allra äldsta forntid. Två berömda män, Pelopidas och Epaminondas - den senare en af historiens ädlaste hjältar - gjorde det fritt från Spartas välde; och den senares seger öfver spartanerna vid Leuktra (371 f. Kr.) höjde det för en kort tid till den ledande makten i Grekland. Men efter Epaminondas' död i slaget vid Mantineia (362 f. Kr.) sjönk Thebe snart åter från den höjd, dit två stora mäns snille och tapperhet mer än egen inre kraft lyft staden* Efter denna tid var Grekland utan herre, men
Källa: Project Runeberg ·
