Sida 765
Australien.
169
räknat snarare öfver än under två millioner krigare, men torde i själfva verket ej på långt när uppnått detta antal, hvaremot den i stället måste släpa med sig en tallös mängd af icke stridande, som hindrade dess rörelser. Den fick från början aldrig tillfälle att utveckla sin kraft i afgörande fältslag. Sedan den gått öfver Hellesponten och omkring Egeiska hafvet, mötte den vid öfvergången till de berg, som i nordöst skydda det egentliga Grekland, i passet vid Thermopylai en liten hjälteskara af 300 spartaner under sin konung Leonidas jämte ett fåtal andra grekiska krigare, som hellre stupade till sista man, än de veko från sin post (480 f. Kr.). Nu låg hela landet öppet för fienden, och folket gaf sig eller flydde. Athenarne öfvergåfvo sin stad på den tappre och snillrike, men föga karaktersfaste Themistokles' råd och gingo ombord på sin flotta, hvarpå Themistokles lockade den persiska flottan till det afgörande sjöslaget vid Salamis, där han öfver den vann en lysande seger. Kriget drog ut på tiden, och fiendens jättehär förstördes småningom af sig själft, så att Xerxes omsider måste anträda ett återtåg, som liknade en flykt. En återstod däraf om högst 300,000 man blef året därpå (479 f. Kr.) i grund slagen vid Plataiai, och därmed var det fruktansvärda härtåget slut och persiska rikets ställning som eröfrande makt för alltid förbi. Väl bestod det ännu i 150 år, men hade därför mindre att tacka egen kraft än grekiska legotruppers tapperhet och ett slugt begagnande af grekernas inre strider. Dess konungar förvekligades under haremslif och palatsintriger, och den yttre storheten dolde snart endast den inre vanmakt, som synes vara de österländska eröfringsstaterna oundvikligen beskärd.
Grekerna åter hade genom det glänsande sätt, hvarpå de värnat sin frihet, icke blott inlagt odödlig ära, utan den hänförelse, som den ytterliga faran framkallat, hade ledt till en kraftutveckling, som nu, då faran var afböjd, räckte till att lyfta dem till en andlig höjd, den intet folk på jorden förr eller sedan nått. Den korta storhetstid som nu följde, står därför ensam i sitt slag i historien. Det är nu som den helleniska diktningen slår ut i sin skönaste blomning hos Sofokles, Aristofånes, Pindaros m. fl.; det är nu som Feidias och Praxiteles forma sina härliga gudastoder, under det de grekiska städerna fyllas af byggnadskonstens stoltaste mästerverk. Filosofien sökte med Sokrates, Platon och Aristoteles svaren på lifvets gåtor, under det Herodotos och Thukydides i för alla tider utmärkta arbeten bevarade folkens häfda-minnen och kunskapen om naturen bragtes till en förut aldrig anad höjd.
Midt under all denna blomstring sönderslets dock landet af en inre tvedräkt, som gjorde det omöjligt för dess folk att samla sig till ett enda stort helt, och slutligen beredde dess undergång. Det hade nu en gång blifvit så in van dt vid stadsstyrelsens former, som på de flesta ställen blefvo alltmera demokratiska^ att då behofvet af större
Källa: Project Runeberg ·
