Sida 764
Australien.
168
sig småningom det Joniska Athen och det doriska Sparta till ledande makter hvar inom sin stam, sedan deras inre förhållanden blifvit ordnade genom den lagstiftning, som tillskrifves Lykurgos inom den förra och Solon inom den senare staten.
Efter det grekiska krigare redan länge tagit del i de österländska storrikenas strider, måste de helleniska städerna i Mindre Asien först böja sig för den lydiske Kroisos och sedan för hans besegrare, den persiske Kyros. Som förut är nämndt, utbröt efter tåget mot skyterna ett uppror, som kufvades med blodig stränghet och slöt med det fordom så mäktiga Miletos' fullständiga undergång. I denna strid hade bland andra äfven det ioniska Athen varit inveckladt och ådrog sig därmed den persiske konungens vrede. Dareios fattade nu det ödesdigra beslutet att grundligt tukta grekerna, sedan de flesta af deras stater vägrat att lämna hans sändebud jord och vatten som tecken på sin underkastelse. Asiens och Afrikas förnämsta folk lydde hans bud; nu återstod att äfven lägga Europa under hans välde, och tanken på ett hela världen omfattande rike synes vid denna tid hafva stått klar för honom. Men han har äfven insett vikten och vådan af det steg han ämnade taga; ty grekerna voro ingalunda föraktliga fiender, och så stor hade genom handel och kolonier deras makt blifvit, att de utan bäfvan kunde upptaga kampen med den väldige storkonungen. Olikheten i styrka var icke på långt när så stor, som man nu vill föreställa sig och som de grekiska häfdatecknarnes något färglagda skildringar gifva vid handen; ty grekerna voro då vida talrikare och mera utbredda än nu, på samma gång deras inhemska odling redan kunde fullt upp mäta sig med deras fienders. Deras största fara låg uti splittringen i en mängd sinsemellan oeniga småsamhällen, under det motståndarens hela väldiga makt var samlad på en enda hand. Men denna brist blef mer än uppvägd genom den fosterländska hänförelse, som i de afgörande ögonblicken flammade upp hos de många små stammarna och första gången läto dem med allvar känna sig som ett enda folk.
Persernas första allvarliga angrepp gällde Athen, som efter Miletos' fall var de ioniska stammarnes naturliga öfverhufvud. Men på slätten vid Marathon blef den stora persiska hären fullkomligt slagen af en vida mindre talrik athensk krigarskara, bland hvars fältherrar Miltiades var den förnämste (490 f. Kr.). Den första faran var därmed lyckligt afvärjd; men Dareios, som djupt kände nederlagets skymf, gjorde nya rustningar för ett väldigt hämdetåg. Midt under dessa rustningar afled han, och sonen Xerxes (485-465 f. Kr.) fick ej tid att fullfölja dem förr än efter fem år. Men då drog han ut mot grekerna i spetsen för en här, den största, som jorden ännu skådat. Det var persiska rikets stora häruppbåd, som kallats under vapen från alla delar af det ofantliga väldet för att me
Källa: Project Runeberg ·
