Sida 763
Australien.
167
dorerna långt bättre bevarat sitt ursprungliga ariska kynne. Dessa två äro landets förnämsta stammar; bredvid dem nämnas äfven eoler och akeer. De många små dalbygderna, skilda af höga berg ocli mellan hvilka hafvet med sina vikar och sund bildade den bästa samfärdsleden, voro svåra att samla till större riken; och där sådana uppstått (såsom i Mykene), buro de en stark österländsk prägel. På rent hellenisk mark skulle dock den ariska ätteförfattningen ersättas af stadssamhällen, sannolikt bildade efter mönstret af de feniciska. Till en början styrda af konungar, gingo de nästan allestädes öfver till ett republikanskt statsskick under de adliga ätternas ledning, hvilkas makt dock esomoftast bröts genom folkresningar, som förde till makten det lägre folkets ledare under namn af tyranner eller inkräktare.
Det lilla Grekland hade tidigt blifvit hellenerna för trångt. I dess rnångdelade farvatten, där färden går på ett par timmar från ö till ö, utbildade de sig till ett sjöfolk, som framgångsrikt täflade med fenicierna om väldet på hafven. Snart visa sig deras skepp på alla haf från Tanais' (Dons) och Nilens mynningar till Hercules' stöder, och vid alla kuster grunda de sina nyb37ggen. Mellan 1000 och 500 f. Kr. faller grundläggandet af det mest storartade kolonialvälde historien känner fore det britiska i våra dagar; och kring alla haf växa grekiska städer upp, större och rikare än moderlandets. Mindre Asiens västkust vid Egeiska hafvet var alldeles betäckt af en krans af grekiska städer, eoliska i norr, ioniska i midten, doriska i söder. Belägna vid själfva öfvergången mellan öster- och västerland, främjade de jämte utbyte af varor äfven utbyte af idéer; och vid tvenne världsdelars gräns höjde sig här den helleniske anden först till den väldiga flykt, som väckt alla följande tiders häpnad och beundran. Under inflytelse af egyptiska och asiatiska vishetsläror uppväxte här den grekiska filosofien; sjöfärderna medförde en ökad kunskap om jordens skilda delar, och i härliga tempel dyrkades Hellas' gudar, under det de odödliga sånger, som fått namn efter Homeros, bevarat minnet af forntidens gudar och hjältar. Främst bland dessa städer stodo de ioniska, och Miletos täflade med det feniciska Tyros om rangen af världshandelns hufvudstad. Vid Svarta hafvet vittnade åttio kolonier om dess handelsmakt och spridde grekisk odling bland de skytiska folken; på Egyptens kust hade det nybyggen, och milesiska krigare hjälpte Psametik att vinna sitt rike. Fokaia täflade med fenicierna om handeln i västra Medelhafvet ända till Gibraltars sund. Sicilien och Syditalien fingo för sin rikedom på grekiska städer namn af Storgrekland, medan andra voro spridda i södra Frankrike (Massalia, nu Marseille), i Spanien (Zakynthos, senare Saguntum) och Nordafrika (Kyrené). Under all denna spridning hölls den nationella enhetskänslan vid makt genom likhet i språk och kultur, gemensam gudsdyrkan och nationella fester, såsom de olympiska kämpaspelen. I hemlandet höjde
Källa: Project Runeberg ·
