Sida 769
Australien.
lT3
akemenidens mördare mäktade ej försona sitt brott med att af vända eröfringen från sitt fädernesland; Alexander tågade från hufvudstad till hufvudstad och till rikets yttersta gränser vid Jaxartes (Sir-darja) i norr och Indus i öster. Men ej nog därmed, öfver Indus, öfver perserrikets gamla gräns ryckte han in i Indien för att där fortsätta sitt segerlopp. Hans krigare, som retats genom hans antagande af österländska seder och ej sågo annat än förmätenhet i det politiskt beräknade steget att efter asiatiskt bruk låta hylla sig som gud, men mest fÖrtör-riades öfver hans försök att smälta greker och perser samman till ett enda stort folk, tvungo honom nu omsider att under stora faror vända om. I Babylon, som han ämnat till sin hufvudstad, förberedde han nya jätteplaner, då döden af klipp te hans lifstråd vid ännu ej fylda 33 år (323 f. Kr.) till oersättlig skada för den värld, som han ensam mäktat ordna, men nu lämnade efter sig i ruiner.
Med den store Alexander försvinner hans rike ur historien, och om dess spillror slitas hans fältherrar, sedan hans enda arf vingar, en späd son och en svagsint halfbroder, hastigt blifvit undanröjda. Under en mansålder dränktes världen i blod för dessa fältherrars ärelystnad; och ur detta kaos framgingo omsider en mängd små och tre stora riken, ett macedoniskt, ett syriskt och ett egyptiskt. Macedonien sökte bevara sitt välde öfver Grekland, intill dess det från väster fick en ny fiende i Kom. Egyptens konungar, ptolemeernas ätt, hvars alla medlemmar buro namnet Ptolemaios, sökte väl rycka åt sig det mesta möjliga af Alexanders arf, men rikets största ära vanns i fredliga värf. Alexandria växte till en världsstad, ej blott handelns, utan vetenskapens hufvudsäte, i hvars ofantliga bibliotek den grekisk-macedoniska eller s. k. hellenistiska odlingen firade sina lysande triumfer, under det egyptiska skepp från Röda hafvet seglade på Indien och östra Afrika. Till Syrien förlade Seleukos från det förfallna Babylon tyngdpunkten för sitt rike, som i Asien en tid var föga mindre än det gamla persiska - ja, i Indien förde han sina vapen vida längre än Alexander själf. Hans ättlingar, seleuciderna, voro dock honom ej lika, utan läto en del efter annan lösryckas från riket. Vid 250 f. Kr. grundade i östra Persien par-therna, ett ryttarfolk af sannolikt turkiskt ursprung, ett rike, som efter några mansåldrar trängde syrerna tillbaka öfver Eufrat. Norr om dem och genom dem skildt från det syriska riket, grundades samtidigt det märkliga baktriska riket, söm i mer än ett sekel höll grekisk odling vid makt i Asiens midt och under krigiska konungar utbredde sig djupt in åt Indien, där dess sista härskare antogo buddhaismcn. I själfva Indien uppstod kort efter Alexanders död ett stort inhemskt rike under Tschandragupta (Sandrocottos), som .fördref macedonierna och grundade ett välde, hvilket slutligen omfattade nästan hela Indien och som stod i förbindelse med Syriens och Egyptens härskare. Dess tredje konung,
Källa: Project Runeberg ·
