Sida 770
Australien.
174
den ädle och högt bildade Apoka, antog buddhaismen och sökte på fredlig väg göra den härskande i hela sitt rike. Undanträngd af den reformerade brahmaismen, sedan A§okas rike fallit sönder, utbredde den sig, öfver allt mildrande folkens seder, genom missionärer öster ut ända till Kina. Där hade redan vid 500 f. Kr. en uråldrig kultur blifvit satt i system af religionsfilosofen Kongfutze, och dess skilda riken hade vid 250 f. Kr. efter de asiatiska storkonungarnes mönster samlats af Schi-hwang-ti till ett stort helt, hvars gräns mot öknen i det inre han skyddade genom den kinesiska muren.
Så låta sig följderna af Alexanders tåg spåras ända bort emot Stilla hafvets strand. Men i västern vardt det ett annat folk förunnadt att upptaga och fullfölja hans planer på ett världsvälde. Detta folk var romarne.
Med deras uppträdande bland de historiska folken börjar forntidens fjärde tidrymd (omkring 275 f. Kr.). Dessförinnan hade de dock bakom sig en egen historia af ett halft årtusende.
Till Italiens fruktbara nejder hade liksom till Grekland ariska stammar från Europas midt sökt sig väg långt före historisk tid. I sitt nya hemland dela de sig i flere grenar, bland hvilka den latinska och den samnitiska äro de förnämsta. Alldeles skilda från dem voro etruskerna^ ett folk af okändt ursprung, som nått en stor makt i mellersta och norra Italien och därunder utbildat en i hög grad märklig egen odling. I den nejd, där floden Tiber nära sitt utlopp blir segelbar, möttes det latinska, etruskiska och sabinska området, hvar med sina gränsorter. Efter en tid hafva de tre närliggande gränsorterna på något sätt blifvit förenade, och ur denna förening har staden Rom uppstått. I krigisk eller fredlig beröring med sina grannar hade den från början ett afgjordt försteg framför dem, och ett klokt bruk af detta försteg stärkte alltmer dess makt. I begynnelsen styrdes det af konungar, och sagan nämner Romulus (753 f. Kr.) som den förste af dem och Roms grundläggare. Omsider störtades den siste konungen Tarquinius (vid 509 f. Kr.) af de adliga ätterna, patricierna, under hvilkas ledning staden fick ett republikanskt styrelseskick, allt under täta inre strider mellan patricierna och plebejerna, det lägre folket, som ville höja sin ställning i samhället och småningom tillkämpade sig del i dess styrelse. Denna inre strid bidrog väl i hög grad att utbilda statens författning och skärpa folkets sinne för en fast ordnad lagstiftning, men förlamade länge dess kraft mot yttre fiender, som i ständiga småkrig ansatte staden. Ett fruktansvärd anlopp af de från norr genom Podalen anstormande kelterna hotade den med undergång, hvarifrån den med nöd räddades af Camillus (388 f. Kr.), men bräckte också för alltid etruskernas makt och jämnade därmed romarnes väg till herravälde öfver
Källa: Project Runeberg ·
