Sida 771
Australien.
175
Italien. En tid därefter afstannade för lång tid de inre striderna, sedan plebejernas sociala ställning förbättrats och de jämte patricierna fått tillträde till statens högsta ämbeten, så att äfven en af de två konsulerna, statens högsta styresmän, skulle tagas ibland dem.
Nu kunde Rom med enig och samlad kraft vända sig mot yttre fiender. De latinska städernas kufvande ställde det i spetsen för landskapet Latium, dess omnejd i söder, men bragte det ock i grannskap med samniterna, som nu voro halföns mäktigaste folk. I tre stora krig kämpade romare och samniter under ett halft sekel (343-290 f. Kr.) på lif och död om väldet på halfön. Å Ömse sidor kämpades med den mest lysande tapperhet; men samniterna voro splittrade i många små samhällen, under det Kom bildade en enda fast sammansluten stat, och denna omständighet hade det kanske mer än sina vapens lycka att tacka för en seger, som i själfva verket bestämde dess hela framtid. Efter samniternas kufvande fanns ej mer någon makt på halfön, som kunde göra det motstånd, och snart härskade det från Podalens gräns ned mot halföns sydspets. Där kom det omsider i beröring med de stora och rika grekiska kolonistäder, som åt detta land gifvit namnet Storgrekland. Kort förut hotade af samniterna, måste dessa nu gifva sig under Rom. Blott det stolta och rika Tarentum sökte genom förbund skydda sig mot dess makt. Bland de många småriken, som uppstått efter Alexanders död, var äfven Epiros nordväst om Grekland nedom inloppet till Adriatiska hafvet. Dess tappra bergfolk styrdes af Pyrrhos, en af dessa äfventyrliga krigare, hvarpå österlandet vid denna tid var så rikt, hvilka tidtals stodo i spetsen för stora riken, tidtals irrade flyktiga från land till land. Pyrrhos, som en kort tid innehaft Macedoniens tron och som brann af lust att mot västerns barbarer uträtta, hvad den store Alexander utfört i Öster, följde med glädje tarentinarnes kallelse att komma dem till hjälp mot Rom, hvars krigiska rykte länge sedan nått utom Italiens gränser. För första gången (omkr. 280 f. Kr.) möttes mace-donisk och romersk krigskonst på slagfältet. Ehuru två gånger besegrade, ingåfvo romarne sin tappre fiende den största aktning och beundran; och sedan de lärt sig att strida mot de fruktade elefanterna - hvilka efter Alexanders tåg till Indien kommit i allmänt krigsbruk - lyckades de tillfoga honom ett grundligt nederlag, så att han lämnade Tarentum åt dess öde och återvände till sitt hemland, där han snart fann döden i ett obetydligt stadskrig. Men mellan Rom och de östra landen var beröringen Öppnad för att ej mera af bry tas.
Liksom i ringar vidgade Rom sitt välde. Efter Latium hade det kufvat det öfriga Italien, och nu sträckte det ut handen efter det rika och fruktbara Sicilien. Men för hvarje steg utåt mötte det nya och mäktigare fiender; frågan om Siciliens besittning vidgade sig snart till frågan, om ett ariskt eller ett semitiskt folk skulla råda öfver väster-
Källa: Project Runeberg ·
