Sida 772
Australien.
m
landet. Den medtäflare, som här sökte göra Rom väldet stridigt, var Karthago. Vid smalaste stället af Medelhafvet, där norra Afrika närmar sig till Sicilien, hade det feniciska Tyros grundat en koloni, med ett läge, som behärskade Medelhafvets båda halfvor, och hvars ypperliga hamn snart fylldes af skepp från detta haf s alla kuster, under det dess handelskaravaner sträfvade djupt inåt Afrikas öknar och kanske öppnade förbindelser med negerlanden. Karthago var snart en af jordens rikaste handelsstäder, som lyckades bevara sig oberoende af perserna och alltmera tillägna sig moderstadens handelsområde. Dess motstånd hindrade den grekiska kolonirörelsen att vinna riktigt fast fot vid västra Medelhafvet, på hvars vågor grekiska och etruskiska flottor kämpade med karthagiska (omkr. 500 före Kr.). Då det grekiska Massalia hindrade dess öfverlandshandel med den britanniska tännkusten utefter de galliska floderna, sändes Himilko med en flotta och 30,000 man ombord genom Hercules' stöder att knyta handelsförbindelser med Europas västkust, under det Hanno med en lika stor flotta seglade utmed Sahara nedåt västra Afrika. Med Rom slöts ett handelsfördrag, så snart det började uppträda som eröfrande makt (efter 350 f. Kr.). På norra Afrikas kust hade Karthago med vapenmakt vunnit ett stort och genom sitt åkerbruk blomstrande rike, och i två hundra år hade det kämpat med det mäktiga Syrakusai om herraväldet på Sicilien, hvaraf det nu innehade västra delen.
Romarnes besättande af Messana (nu Messina vid det liknämnda sundet) gaf anledning till den vidtutseende brottning på lif och död mellan Rom och Karthago, som i världshistorien bär namn af de puniska, krigen (264-146 f. Kr.). Romarne kallade nämligen karthagerna punier, d. ä. fenicier. l det första kriget kämpades mest till sjös, och Rom visade sig som en ingalunda ringa sjömakt. Öfver 300,000 man voro samlade på de båda flottorna, då karthagerna sökte hindra Regulus att med sin här gå öfver till Afrika och hemsöka dem i deras eget land (256 f. Kr.). Han hann dock lyckligt öfver och hotade själfva Karthago, men blef omsider slagen och fången, hvarpå kriget drog ut i ännu femton år, till dess romarne fingo öfverhand genom en sjöseger vid öarna väster om Sicilien. I freden måste Karthago (241 f. Kr.) af träda sin del af denna ö, hvarefter Rom inom kort ryckte till sig äfven Sardinien.
Sannolikt under inverkan af den ökade beröringen med Grekland, ägde vid denna tid en ödesdiger förändring ruin uti Roms inre politik. Liksom sagan låter Roms förste konung dräpa sin broder, hade äfven Roms väg till makt hittills mest gått öfver lik af slagna bröder. Men de besegrade f rändernas lott hade oftast ej varit hård. På mildare eller strängare villkor hade de upptagits i den romerska förbundsstaten, och mellan dess skilda delar vuxo banden med hvar dag starkare. Liksom efter en graderad skala tilldelades de förbundna i mån af visad trohet
Källa: Project Runeberg ·
