Sida 774
Australien.
178
bestörtning genom hans anryekande från norden öfver spillror af slagn a_ romerska härar. Men ehuru flere gångar väntad utanför Roms portar, vågade han aldrig belägra staden; och det sades om honom, att han väl förstod att segra, men ej att begagna sin seger. Felet låg dock ej hos honom, utan hos de ledande släkterna i Karthago, sona sågo sin republikanska författning hotad, om han blef for mäktig, och därför ständigt vägrade honom det understöd han enträget begärde. Endast om han ryckt till sig enväldet i sin fädernestad, skulle han i sin hand kunnat samla alla dess krafter; men därtill var han alltför stor fosterlandsvän. Äfven i Italien gick han miste om det väntade understödet af de folk Rom kufvat. Endast några få med dess välde missnöjda stammar förenade sig med honom, och Capua, halföns största stad näst Rom, öppnade för honom sina portar; men de flesta latinska och samnitiska folk hade redan så smält samman med romarne, att de kände sig som ett enda folk och visade sig kallsinniga mot främlingarne. För Karthago kämpade legoknektar, som slogos för sold; i Roms härar stodo medborgare, som försvarade sitt fosterland. Under sådana villkor lände ej ens den blodiga segern vid Canrice (216 f. Kr.), där en stor romersk här tillintetgjordes, till något gagn. Hannibal måste i vanmäktig overksamhet åse, huru det förbundna Syrakusai eröfrades (212 f. Kr.), hvarmed hela det rika Sicilien blef en romersk provins. Ej nog därmed - inom några få år var hela det karthagiska väldet i Spanien eröfradt af romarne, och då Spaniens unge besegrare, den lysande Scipio, med sin här gick öfver till Afrika, fick Karthago skörda lönen for sin förblin-delse. Med tungt sinne måste Hannibal lämna åt sitt öde detta Italien, där han vunnit så mången seger och sett så månget hopp gäckas, för att värna eget land mot den fruktade fienden. Vid Zama (202 f. Kr.) blef han emellertid för första gången i grund slagen af Scipio, och därmed var kriget afgjordt. I freden året därpå behöll Rom allt, hvad det vunnit, och Karthago måste utlämna sin flotta, betala en tung krigsgärd, förbinda sig att ej föra krig utan Roms bifall och i öfrigt finna sig i sådana villkor, som gåfvo det fullkomligt i Roms våld. Att Roms seger dock äfven var en mänsklighetens seger visas däraf, att Karthago i freden äfven måste förbinda sig att afskaffa de människooffer, som det efter semitiskt bruk hembar sina gudar.
Men Hannibal, ehuru besegrad, hvilade icke. Ständigt var hans rastlösa ande verksam för att mot Rom upväcka nya fiender. Bland de konungar, som mellan sig delade Alexanders välde, fann han ett villigt öra, då de sågo sin egen säkerhet hotad af Roms växande makt. Men hans väl uttänkta planer blefvo af dem illa utförda, hvaremot Rom handlade med vanlig raskhet. Flaminius uppträdde med en romersk här i Grekland såsom dess befriare från det macedoniska väldet, hvars konung Filippos efter ett stort nederlag vid Kynoskefalai (197 f. Kr.)
Källa: Project Runeberg ·
