Sida 775
Australien.
179
måste böja sig för Rom. Syriens konung Antiochos rönte sju år senare samma öde och måste, efter slaget vid Magnesia i Mindre Asien, med stora landavträdelser bota för sin dristighet att strida mot Rom. Den makt, mot hvilken österns konungar ej haft nog insikt att förena sina krafter, besegrade dem nu hvar för sig och gjorde dem i själfva verket till Roms lydfurstar. Ilannibal, som länge irrat från hof till hof, måste till slut intaga gift för att ej falla i romarnes våld (183 f. Kr.), samma år som hans store fiende Scipio, af sin seger kallad Åfricanus, gick ur tiden. Ett försök af Macedoniens siste konung, Fersens, att undandraga sig Roms välde straffades efter nederlaget vid Pydna (168 f. Kr.) med den fullständiga upplösningen af Alexanders fädernerike. Efter detta var Rom i själfva verket erkänd öfverherre öfver alla österns stater, då Egyptens ptolemeer voro kloka nog att söka dess förbund och vänskap.
Midt under sina segrar bar det dock ännu alltid fruktan för Karthago. Den gamle Cato, som i öfrigt uppträdde såsom den fornromerska andens försvarare mot de från Grekland inträngande nya tidsriktningarna, yrkade enträget på Karthagos förstöring såsom enda medlet att trygga Roms säkerhet. Karthago å sin sida, som enligt fredsvillkoren måste afstå från alla krigsrustningar, var just därigenom så mycket inera hänvisadt till fredliga värf, och dess köpmansfurstar samlade alltjämt nya rikedomar. En gränstvist med konung Masinissa af Numidien (det n. v. Algier), hvari Karthago i allo fogade sig efter Roms vilja, gaf dock detta den länge sökta förevändningen att uppmana karthagerna att flytta sin stad från hafvet inåt land, hvilket skulle vara att en gång för alla göra slut pä dess handelsmakt. Drifna till det yttersta, reste sig karthagerna och försvarade sig i flere år med det mest förtviflade mod; men alla deras oerhörda ansträngningar gagnade dem till intet; och sedan Rom uppdragit sitt befäl åt den yngre Scipio Africanus, blef staden stormad och under den rysligaste blodsutgjutelse förstörd (146 f. Kr.), hvarvid dess 700,000 invånare dödades eller gjordes till slafvar. Den högsinnade Scipio hade velat skona staden, men dess förstöring ålades honom strängeligen af Roms handelsafund och nationalhat. Samma år gjorde den vigtiga handelsstaden Korinths förstöring slut på den sista återstoden af hellenisk frihet, och Grekland blef en romersk provins. Några år senare vidgade Rom sin makt på fredlig väg, då dess skyddsling, den siste konungen af Pergamos i mindre Asien, testamenterade det sitt rike och sina skatter. Svårare mödor kostade dess segrar öfver de tappra bergfolken i Illyrien (öster om Adriatiska hafvet), Ligurien (kring det nuv. Genua) och Spanien, där den tappre Viriathus och den lilla staden Numantia länge trotsade dess hela makt.
Rom stod nu som den härskande makten inom den kända världen, och dess välde tryckte i hög grad sin prägel på länder och folk. Ett
Källa: Project Runeberg ·
