Sida 776
Australien.
180
storartadt vägnät, anlagdt för militära syften, främjade i största utsträckning äfven den fredliga samfärdseln mellan världsrikets olika delar. Beläget i midten af den väldiga landmassa, som lydde dess bud, och genom själfva detta läge gynnadt vid sina eröfringar, blef Rom snart äfven den andliga medelpunkten för folken. Men de skatter, som eröfringarna hopat i Rom, blefvo dess folk till tvifvelaktig nytta. I första hand ledde de till de härskande klassernas öfvergång från lan dt- till stadslif och till det lilla jordfbrukets undergång, där bonden själf skötte sin jord och redan långt fore Roms tid därur framlockade de ymnigaste skördar, men som nu ej kunde uthärda täflan med ett storbruk, som efter karthagiskt mönster drefs med slafvar. De gamla stränga lagarna mäktade ej mer hindra jordens hopande på alt färre händer, och medan det härskande folket spridde sig kring världen, grundade kolonier eller förblödde på slagfälten, fylldes Italien själft af en ständigt växande här af slafvar, som mer än en gång skakade republiken med sina uppror, under det romarne drefvo gäck med dem i sina lustspel. De rika bytena från eröfrade länder gjorde det onödigt att utkräfva skatter af Roms medborgare, men beröfvade dem ock det mäktiga vapen, som skattebevillningsrätten gifver ett folk till värn för sin frihet. Klyftan mellan fattigdom och rikedom blef allt djupare, och två varmhjärtade folkvänner, bröderna Tiberius och Cajus Gracehus, sökte förgäfves att upplifva de gamla lagarna till förmån för jordstyckningen, men fingo hvar för sig (133 och 121 f. Kr.) med lifvet bota för sin förgripelse på de rikas makt. I stället för att fördela stats j orden mellan fattiga medborgare fann man det bekvämare att utdela spannmål bland dem, men lockade därmed blott en mängd fattiga till Rom, som fyllde folkförsamlingarna och tjänade ärelystna partiledare till underlag för deras makt.
Snart var republiken prisgifven åt deras förbittrade täflingskamp om makten, och det offentliga lifvet fylldes af ränker och bestickningar af alla slag. Liksom förr i striden mellan patricier och plebejer fram-stodo snart åter ett adelsparti, under Sullas ledning, och ett folkparti, hvars anförare var Marius. Båda voro ypperliga fältherrar. Marius, en rå uppkomling, hade inlagt ära genom att göra slut på kriget mot den svekfulle ränksmidaren Jugurtha, en ättling af Masinissa, och hans rikes eröfring (106 f. Kr.). Kort därpå lyckades han rädda republiken från en allvarsam fara, då för första gången germaniska folk (cimbrer och teutoner) ryckte an mot dess gränser. Efter långt kringirrande i Europas inre hade de begått Roms fienders vanliga fel att dela sig, hvilket gjorde det lättare för Marius att besegra dem i trots af den skräck hans soldater hyste för de jättelika krigarne från norden. Teutonerna blefvo (102 f. Kr.) slagna vid Aquce Sextice (nu Aix i södra Frankrike), cimbrerna året därpå vid Verona i norra Italien, och Rom var åter räddadt - för att med så mycket större förbittring hängifva sig åt
Källa: Project Runeberg ·
