Sida 777
Australien.
181
partikampen. Snart blef denna åter på ett allvarsamt sätt afbruten genom de italienska bundsförvanternas fordran på medborgarrätt och del i styrelsen. I stället för att klokt gå den till mötes höll Rom i stolt öfvermod på sin makt och dref dem till ett uppror, som i grund skakade republiken och behöfde hela dess makt för att kufvas. Bundsförvanterna voro ättlingar af de gamle samniterna m. fl.; de hade kämpat i månget romerskt fälttåg och stredo nu med samma tapperhet och förbittring som Roms egna soldater. Äfven här var Roms enhet dess bästa värn mot fiendens tvedräkt, och omsider lyckades Sulla med slugt begagnande af söndringen spränga förbundet och göra slut på det treåriga kriget (91-89 f. Kr.), i det han klokt gaf medborgarrätt åt alla, som nedlade vapen. Rom hade åter segrat i ett broderkrig, stora sträckor af Italien lågo öde, och de nya medborgarne strömmade till Rom för att öka förvirringen där. Sulla, den fint bildade världsmannen, började nu med sitt rykte fördunkla den gamle Marius, och tvisten om hvem som skulle utföra kriget mot konung Mithridates af Pontus (ett rike i Mindre Asien, som sträckte sina eröfringar norr om Svarta hafvet) bragte deras hat att flamma upp i öppet inbördes krig. I början underlägsen och i fara för sitt lif, ryckte Marius till sig makten, sedan Sulla väl dragit ut mot Mithridates, men afled kort därpå midt under vilda grymheter och utsväfningar (86 f. Kr.). Sulla väntade lugnt, till dess Mithridates var i grund slagen, och tågade derpå mot Rom, som han behandlade som en fientlig stad och där hans kalla grymhet kräfde flere offer än Marii råa mordlust. I besittning af oinskränkt makt, gjorde han allt för att trygga adelsväldet och afled 78 f. Kr., året efter det han frivilligt nedlagt sitt envälde.
Sulla skulle gifva ett exempel på det fåfänga i att grunda ett statsskick på skräck och mord. Knappt tio år efter hans död voro alla spår efter hans verk utplånade, l spetsen för adeln stod nu Pompejus, kallad den store, en man med lysande fältherrerykte, vunnet mot Marii anhängare Sertorius och tryggadt genom segern öfver de sjöröfvare, som fyllde Medelhafvet, sedan Rom försvagat sin flotta. Än högre steg hans ära, då han gjorde slut på krigen med Roms outtröttlige fiende Mithridates. I förening med konung Tigranes af Armenien, som efter seleucidernas fall äfven innehade Syrien, hade denne förnyat striden, men båda voro redan slagna af Lucullus, innan Pompejus öfvertog befälet och gjorde slut på kriget, i det han med Roms välde förenade Pontus och Syrien ända till Eufrat och Egypten (64 f. Kr.). Äfven judalandet, som under makkabeerna i 100 år tappert försvarat sig mot Syrien, blef nu ett romerskt lydland. Mithridates sökte på andra sidan Svarta hafvet samla en här för att genom Donaudalen tåga mot Rom, men måste (63 f. Kr.) döda sig själf.
Pompejus var nu den mäktigaste mannen i Rom, men bredvid hans
Källa: Project Runeberg ·
