Sida 779
Australien.
183
göra hans verk om intet. Under tiden hade han noga följt händelserna i Rom, där Pompejus med illa dold fruktan och afund såg medtäflarens växande storhet. Efter många stridigheter genomdrefs Caesars afsättning. Men tiderna voro sådana, att en fältherre i spetsen för en segrande och honom blindt tillgifven här ej så lätt lät sig afväpnas. Caesar gick öfver Rubicon, gränsflod mellan Podalen och det egentliga Italien, och tågade mot Rom.
Pompejus drog sig undan till Grekland, dit Caesar följde efter med sin här och slog honom vid Farsalos (48 f. Kr.). Undan den förföljande Caesar flydde Pompejus till Egypten, men blef där svekfullt mördad på anstiftan af konungen, som ville ställa sig in hos den mäktige Caesar. Denne stannade en tid i Alexandria, där han synes studerat samhällsskicket i de riken, som uppstått efter Alexander, och använde sedan ett par år för att kufva sina motståndare i rikets olika delar. Omsider (45 f. Kr.) var han obestridt herre öfver hela romerska riket, hvars fönämsta ämbeten voro förenade i hans person. I sitt hufvud hvalf de han de mest storartade och snillrika planer till rikets omdaning, planer, hvilka ty värr blott till ringa del utfördes och som hans efterföljare endast delvis forstodo uppfatta, Bland annat synes han ha för-beredt en likformig organisation af hela riket med största möjliga jämlikhet i rättigheter och skyldigheter mellan de folk, som lydde därunder. Förut hade medborgarrätt endast tillkommit ett fåtal utanför Rom, och de eröfrade landen förtrycktes af ståthållare, som utsögo dem till hufvudstadens och sin egen förmån. Caesars seger var alltså en landsortens seger öfver ett ensidigt hufvudstadsintresse. Olyckan var att den vunnits i strid med den. lagliga makten - som visserligen ej själf hyste större aktning för lagen - och mången ärlig fosterlandsvän såg med sorg den gamla ärorika republikanska författningen undanträngas af enväldet. Caesar själf undvek enväldets yttre former och sysslade blott med sina reformplancr samt förberedde ett stort härtåg mot partnerna. Efter Syriens eröfring hade romarne blifvit grannar med det parthiska riket, som redan nådde från Eufrat till Indien och som (53 f. Kr.) tillfogat romarne ett stort nederlag, där Crassus förlorade lifvet. Nu ville Caesar hämnas detta nederlag och kanske förnya Alexanders Segrar i östern, och det sades, att han sedan tänkte återvända på samma väg, som Mithridates norr om Svarta hafvet ämnade taga mot Rom. Men då ett rykte spred sig, att han före sitt aftåg tänkte låta hylla sig till konung utom Roms murar, uppstod en sammansvärjning mellan några svärmiska republikaner, i spetsen för hvilken stodo Brutus och Cassius, och Caesar blef mördad i senatens samlingssal (den 15 mars 44 f. Kr.).
Caesars död var ett hårdt slag för det romerska riket. Det var ej möjligt att återkalla lifvet i de gamla former, ur hvilka anden flytt, och då republiken en gång var mogen till fall, hade det varit bättre,
Källa: Project Runeberg ·
