Sida 780
Australien.
184
om öfvergången fått ske under ledning af ett bland historiens största snillen. Nu följde i stället åter en tid af tvedräkt. Caesars mördare voro ställningen ingalunda vuxna, och Brrrtus och Cassius togo sig själfva af daga, sedan de blifvit slagna vid Filippoi i Macedonien (42 f. Kr.). Makten låg nu hos det andra triumviratet, bildadt af Caesars fältherre Antonius, hans systerdotters son Octavianus och den obetydlige Lepidus. Den senare sköts snart åt sidan, och de två andra delade makten så, att Octavianus, som af hären hyllades som sin frände Caesars arftagare^ råder i västern, Antonius däremot i östern. Där lät denne tappre, men svage man alldeles bedåra sig af Egyptens sköna och snillrika, men lättfärdiga och härsklystna drottning Kleopatra, som redan sökt snärja den store Caesar själf i sina garn och hvars högsta ärelystnad det var att en gång härska i Rom. I sus och dus med henne glömde Antonius ära och namn och skänkte bort romerska statens provinser, till dess Octavianus drog ut i fält mot honom och Kleopatra, l det afgörande slaget vid Actium på Greklands nordvästkust lämnades Antonius i sticket af Kleopatra och tog sig snart själf af daga (31 f. Kr.). Kleopatra själf, som såg, att hon ej skulle lyckas bedraga Octavianus, följde honom snart i döden, och Egypten, det sista af de macedoniska rikena, blef en romersk besittning. Octavianus var nu obestridd herre öfver världen och kunde forma dess öden, huru han ville. Så slutade den minnesrika romerska republiken.
Med Octaviani herradöme börjar forntidens sista eller femte tidrymd, den romerska kejsartiden (vid 30 f. Kr.). Octavianus bevarade med ängslig försiktighet republikens yttre former, hvilka först småningom under hans efterträdare sattes å sido, men samlade all makt i sin hand genom att hos sig förena republikens högsta ämbeten, l det yttre skickade han sig som privatman för att ej såra ömtåliga sinnen med kunglig ståt och glans och antog endast titeln Augustus, .som i historien undanträngt hans egentliga namn och i vårt språk skulle kunna återgifvas med Hans Höghet. Vanligen kallades han blott med sitt ättenamn Caesar, hvilket för hans efterträdare öfvergick till titel. Fred och ordning återställdes öfver allt i det ofantliga riket, hvars vida landområde hvarken förr eller senare njutit ett så varaktigt fredslugn som under kejsartidens två första århundraden. Österoch västerlandets skilda världsåskådningar stämde i brokig blandning möte i Rom; lydnaden för en enda herre mognade sinnena för dyrkan af en enda Gud och banade väg för kristendomen, under det de andra religionerna voro stadda i förfall. Sedan riket blifvit ordnadt, styrde Augustus så mildt och rättvist, som omständigheterna tilläto, och gjorde sig en ära af att uppmuntra vetenskap och konst, hvadan hans tidehvarf också är den romerska litteraturens gyllene ålder, då Virgilius,
Källa: Project Runeberg ·
