Sida 781
Australien.
m
Horatius och Ovidius diktade och Livius skref gångna tiders historia. I öster hölls fred med partnerna, och i norr framflyttades rikets gränser från Alperna till Donau och Rhen. Men då romarne under Augusti styfsöner Tiberius och Drusus samt den senares son Germanieus sökte utvidga sitt rike öster om Rhen, väckte de germanernas frihetskänsla. En germanfurste med romersk bildning, som i historien bär det sannolikt romerska namnet ArminiuSj stiftade mot dem ett folkförbund och slog romaren Varus i Teutoburgerskogen (9 efter Kr.), hvarigenom Germaniens frihet var räddad. För framtiden blef Rhen på denna sida det romerska rikets gräns.
Medan Augustus var herre öfver världen, mäktade han ej utestänga olyckan och brottet från sin familj, hvars medlemmar en efter annan dogo bort kring honom. Slutligen återstod endast styfsonen Tiberius, som ock blef hans efterträdare (14-37 efter Kristi födelse). Med honom börjar en rad rikt begafvade, men oftast grymma och tyranniska kejsare, - fortsatt af Caligula (37-41), Claudius (41-54) och Nero (54-68) - kring hvilka hofsmicker, förtal och maktlystnad spunno sina usla ränker, till dess de förlorat hvarje spår af aktning for människorna och hvar efter annan försjönko i det kejsarvansinne, där den ängsligaste misstänksamhet blandade sig med den svindlande känslan af obegränsad makt. Utom Claudius bilda deras regeringar en enda kedja af förtinade grymheter och utsväfningar, där det är omöjligt att säga om brottet eller dårskapen fira de största triumferna. Pretorianerna) den kejserliga lif vakten, blef en makt i staten, som efter behag satte kejsare af och till, då de tröttnat på deras ofog. Men midt under det kejsarhofvet sölade sig i laster, dem partihatet måhända öfverdrifvit, fortfor riket att blomstra under hägnet af en ordnad styrelse. Dess lugn stördes blott föga, då någon gång en kejsare störtades, och de talrika blodsdomarna drabbade oftast de högsta i samhället, men lämnade massan af folket oberörd.
Sedan Nero blifvit störtad efter att hafva f örvärfvat sig ett i historien oöfverträifadt rykte för vansinnig grymhet, började landsortens häraf delningar eller legioner att uppsätta hvar sina härhöfdingar på kejsartronen. Tre kejsare aflöste hvarandra inom ett år, hvarefter den fjärde, Vespa-sianus (69-79), lyckades behålla sig vid makten. Blott med möda kuf-vades de uppror, som utbröto i rikets olika delar liksom efter en gemensam plan. Britannien, där Rom under Claudius fattat fotfäste, kunde förstefter gräslig blodsutgjutelse kufvas. Vid Rhen sökte Oivilis ej utan framgång förena alla germaniska och keltiska folk i ett enda stort förbund mot Roms välde, och judarnes resning kunde först efter ett ursinnigt motstånd kväfvas i blod, då Jerusalem för andra gången förstördes (70 e. Kr.). Vespasianus och hans son Titus (70-81), judarnes besegrare, förde i allmänhet en berömlig regering - den senares
Källa: Project Runeberg ·
