Sida 782
Australien.
186
korta styrelse hugfästes mest genom Vesuvii fruktansvärda utbrott år 79, då Herculanum och Pompeji förstördes, - men Titi broder Domi-tianus (81-96) förde minnet tillbaka till Neros och Caligulas värsta tider och förnedrade sig och riket genom en skyinflig fred med Dece-balus, härskaren i Dacien, som kring nedre Donau stiftat ett stort rike
Nu följde en rad af fem högsinnade, utmärkta kejsare - Nerva (96-98), Trajanus (98-117), Hadrianus (117-138), Antoninus Plus (138-161) och Marcus Aurelius (161-180) - hvilkas regering bildar det romerska kejsardömets gyllene tid. Trajanus var en väldig krigare, som fråntog partnerna landen vid Eufrat och Tigris och hämnades Domitiani nederlag mot dacierna genom deras rikes eröfring; men hans efterföljare förde deremot en fredlig regering, under hvilken romarnamnet än en gång strålade i sin klaraste glans. Det var en tid, då historien liksom hvilade mellan striderna och då frid rådde på jorden, under det en döende världsålder, en sjunkande kultur långsamt redde sig att gifva rum åt de nya makter, som gingo att taga jorden i besittning. Ädla härskare, som själfva utsago sina efterträdare bland rikets mest förtjänta män, sökte med milda och visa lagar att bereda mänsklighetens välfärd och skydda de betrycktas rätt; och den hedniska filosofien sökte väcka till nytt lif den helleniska gudavärld, på hvilken ingen trodde mer. Men bredvid allt yttre välstånd förblef massornas elände ohjälpligt, och blott den tröst de funno i kristendomens alltmera utbredda läror hindrade dem att söka lindring i fruktansvärda sociala revolutioner. På djupet arbetade ett obeskrifligt sedligt fördärf, som frätte på det gamla samhällets lifsrötter, och dunkla aningar om dess kommande undergång genombäfvade dess ädlaste män.
Den vördnadsvärde filosofen Marcus Aurelius lämnade efter sig ett förträffligt ordnadt rike, en samling upphöjda vishetsläror och - en vanartig son. Gommodus (180-192) var den förste af de dåliga kejsare, som på nytt skulle f ortsky n da rikets förfall. Marcus Aurelius hade manligen värjt dess gränser mot det väldiga anloppet från markomannernas germaniska folkförbund; men Oommodus köpte en skymflig fred af dem och visade därmed germanerna, att vägen stod dem öppen till Rom, då det blef dem för trångt i deras skogar. Sedan Commodus blifvit mördad och kejsartronen till och med bjudits ut på offentlig auktion, tyckte hvarje obetydlig härhöfvitsman, att han dugde till kejsare, och för hundra år fylles Roms historia af strider mellan legionerna, som ville sätta hvar sin befälhafvare på tronen för att med honom få plundra -rikets skatter. Ädlare härskare, såsom den stränge Septimius Severus och hans milde ättling Alexander Severus, förmådde föga uträtta och läto endast råheten hos en Caracalla och den fega grymheten hos en Helioga-bahts träda så mycket bjärtare i dagen. Faran för rikets bestånd var .så mycket större, som det hotades af nya fiender. Efter nära fem
Källa: Project Runeberg ·
