Sida 783
Australien.
187
hundra års tillvaro hade det parthiska riket 226 blifvit störtadt af Artaxerxes, som väckte den gamla zoroasterläran till nytt lif och grundade ett nypersisld rike, som med hela kraften af en nationell pånyttfödelse uppstod som de gamla persernas arf tagare. Dess kraftiga anlopp satte Roms östra provinser i allvarsam fara; och Rom led den smäleken att se en kejsare (Valerianus) fången och skymfligt behandlad af perserna, som efter hans död visade honom uppstoppad i ett af sina tempel. Ännu mera trängande hotade faran frän goterna, ett östger-maniskt folk, som från sina hem vid Östersjöns sydkust trängt ned till Svarta hafvet, hvarifrån deras vikingaflottor öfversvämmade alla kringliggande kuster, förstörde Efesos i Mindre Asien med dess berömda dianatempel och hotade Athen. Då de från Donaudalen ansatte det romerska riket till lands och försvaret närmast ålåg de illyriska legionerna, blef det ock dessa, som besatte kejsartronen. De illyriska kej-sarne voro i allmänhet dugande män. Claudius slog goterna (268) vid Nic&a (nu Nisch i Serbien) och fick därför tillnamnet Gothicus; det oaktadt måste Aurelianus (270--275) åt dem utrymma det romerska Dacien norr om Donau. Aurelianus kallades rikets andre återställare och förtjänade detta namn genom sin seger öfver den lärda och statskloka drottning Zenobia, änka efter konung Odenatus af Palmyra, som kring denna stat på en oas i syriska öknen upprättat ett mäktigt rike och segerrikt försvarat det mot både perser och romare.
Under Diocletianus (284-305) kom en märklig omdaning af riket till stånd. Han hade mottagit ett starkt intryck af den kraftiga despotism, som så hastigt lyft det nya persiska riket till maktens höjd, och ville nu införa en efterbildning däraf i sitt rike. För första gången lät han kejsardömet aflägsna alla republikanska minnen och omgifva sig med den österländska despotismens värdighetstecken, på samma gång den persiska satrapstyrelsen efterbildades i ett inveckladt och vidt ut-grenadt byråkratiskt förvaltningsmaskineri med en mängd olika rangklasser. På samma gång skulle det äfven vara dugligheten, som banade väg till tronen; och med anledning af behofvet att från olika sidor försvara riket skulle den kejserliga makten delas mellan två öfverkejsare med hvar sin underkejsare vid sidan. Öfverkejsaren skulle afgå efter en tid af tjugo år och ersättas af underkejsaren, som då skulle utnämna en annan i sitt ställe, så att vägen till högsta makten alltid skulle stå ärelystna framtidsmän öppen. Diocletianus, som själf förbehöll sig ledningen af det hela, afgick ganska riktigt efter tjugo år jämte sin medkejsare och lefde sedan som enskild man; men efter hans afträdande föll hela det sinnrikt uttänkta systemet i spillror under striden mellan täflande tronkräfvare.
Efter långa strider segrade ändtligen Constantinus (vanligen kallad Konstantin den store) 323 öfver sina medtäflare och behöll högsta makten till sin död 337. Det dioclctianska förvaltningssystemet blef under
Källa: Project Runeberg ·
