Sida 789
Australien.
193
besittningarna i Britannien efter 449 intogos af angler och sachsare, hvilkas vikingaflottor sedan nära två hundra år behärskat Nordsjön.
Pen svaga återstoden af det västromerska riket, som nu berodde på hvarje gérmanhöfdings nåd, var nära att bortsköljas af en ny, allt förödande öfversvämning, då hunnerna, som under ett par mansåldrar stannat i östra Europa, under sin konung Attila samlade sina krafter till ett väldigt anlopp mot västern. Vida råare och vildare än germanerna, som nu nästan öfver allt voro kristnade, men hvilkas kultur de dock gjorde svaga försök att efterbilda, väckte hunnernas ofantliga härmassor under sin gräsliga framfart en ytterlig skräck. Attila, som själf kallade sig Guds gissel och gjorde allt för att förtjäna detta vedernamn, uppkallade omsider mot sig ett väldigt förbund af romare med västgöter och andra germaner, som med uppbjudande af sina yttersta krafter i det oerhördt blodiga slaget på de Catalauniska fälten (nära Chalons i nordöstra Frankrike) 451 lyckades sätta en gräns för hans segerlopp. Efter ännu några härjningståg, hvarunder han hotade själfva Rom, afled Attila hastigt 453, och hans stora rike föll i spillror. Ännu en kort tid återstod en skugga af det västromerska riket, tills 476 den siste romerske kejsaren Eomulus Augustulus blef afsatt af Odoaker, en härhöfding af herulernas stam, som ej antog kejsartiteln, utan efter germanisk sed lät hylla sig till konung af Italien.
Odoakers välde blef kort. Östgoterna, som hittills stannat vid Donau, där de voro besvärliga grannar för det östromerska riket, ryckte nu på intalan af dess kejsare under sin konung Theoderik den store (sagans Thidrek af Bern), mot Italien. Odoaker blef besegrad och hans rike eröfradt af Theoderik, som där förde en lång och utmärkt regering (493-526). Utan all jämförelse den ypperste af folkvandringens germanfurstar, sökte han af all makt att grunda ett nytt samhällsskick, där romare och germaner skulle fredligt lefva vid hvarandras sida, där materiell och andlig odling skulle finna skydd och vård, och där germanernas skilda stammar skulle förenas till ett hela västerlandet omfattande folkförbund. Så länge Theoderik lefde, lyckades han uppehålla en viss jämvikt mellan de nya rikena, men den ringa framgång, som följde hans stora plan, gjorde honom mot slutet af hans lif misstänksam och grym.
Under allt detta hade det östromerska riket rätt väl lyckats bevara sin maktställning, dels genom dugliga regenters förtjänst, dels i följd af Konstantinopel ypperliga läge, som trotsade alla anfall från de i belägringskonsten föga förfarna germanerna. Äfven af dem erkändes det som arf vinge till Roms makt och ansågs med den vördnad, som af ålder följde romarnamnet. Icke utan framgång sökte kejsar Justinianus (527-565) genom sina utmärkta fältherrar Belisarius och Narses att återställa riket i dess gamla storhet. Belisarius eröfrade Enhvar sin egen lärare, 13
Källa: Project Runeberg ·
