Sida 788
Australien.
192
ständiga undergång däraf bereddes. De flyktande goterna gingo i massor öfver Donau och tilltvungo sig under blodiga strider, som kostade kejsar Valens lifvet (378), nya bostäder söder om floden. Theodosius, som af kyrkan blifvit kallad den store på grund af sitt nit för arianers och hedningars undertryckande, återställde för en kort tid rikets sjunkande anseende, men efter hans död 395 följde en af de numera vanliga riksdelningarna, som denna gång genom händelsernas förlopp blef beståndande för framtiden. Hans äldste son Arcadius fick det östra riket med Konstantinopel, den yngre Bonorius det västra riket med Rom. Båda voro gossar och stodo under förmyndare, af hvilka vandalen Stilicho med kraftig hand styrde det västromerska riket. Goterna hade nu delat sig i öst- och västgöter, af hvilka de senare under sin unge konung Alarik hotade Italiens gränser. Sedan den oduglige Ho-norius låtit förleda sig att afrätta Stilicho, låg landet öppet för Alarik, och 410 föll det världshärskandc Rom för första gången i fiendehand, men blef af den högsinnade Alarik skonsamt behandladt. Kort därpå dog denne, och hans efterträdare Ataulf syntes i början hugad att på det romerska världsväldets ruiner grunda ett gotiskt, liksom Alexander lät det macedoniska riket följa på det persiska. Snart äktade han dock en syster till kejsaren och fann det klokare att som dennes storfältherre vara den, som i själfva verket rådde öfver riket, utan att bära namn af dess härskare. Öfvergången från romerskt till germaniskt herravälde kunde sålunda nästan omärkligt föregått, på samma gång rikets enhet blifvit bevarad, men Ataulf blef snart mördad i Gallien, som han nu skulle försvara mot nya germaniska härskaror, och goterna funno därpå för godt att stanna i södra Gallien och där (efter 415) grunda ett eget rike kring det nuvarande Toulouse, hvilket snart nådde från Loire djupt in i Spanien.
Därmed var hvarje tanke på rikets sammanhållning uppgifven, och att rycka till sig så mycket som möjligt däraf blef nu uppgiften för hvarje nyanländ flock af germaner. De från alla sidor påträngande fienderna hade gjort det omöjligt att försvara rikets gränser, och legionerna hemkallades för att skydda dess hufvudland; men därigenom blef tillträdet blott så mycket mera öppet för hvarje ny fiende. Folk efter folk vältrade sig i väldiga böljor in öfver spillrorna af det sammanstörtande världsriket. Jämte västgöterna inbröto svcver, vandaler m. fl. i Spanien; de förre satte sig ned i nordväst, de senare i söder, där de gåfvo sitt namn åt Andalusien, men gingo 429 öfver till Afrika och grundade ett mäktigt rike med det af romarne åter uppbyggda Karthago till hufvudstad, hvarifrån de med sina flottor behärskade Medelhafvet och 455 plundrade själfva Rom. I sydöstra Grallien kring Rhöne stiftade burgunderna ett rike, från nedre Rhen utbredde sig de råa, men tappra frankernas mäktiga folkförbund, under det de romerska
Källa: Project Runeberg ·
