Sida 787
Australien.
191
nådde romarrikets gränser. Vi hafva sett, huru deras första anfall af-värjdes, cimbrernas af Marius, Ariovisti i Grallien af Caesar. Tillbaka-trängda inom eget område, värjde de sig under Arminius i sin ordning segerrikt mot Rom, men den förvirring, som uppstod bland dem, då de sålunda hindrades att utbreda sig och i stället måste bekämpa hvarandra för att finna utrymme, bidrog för lång tid att afbryta utvecklingen af deras egendomliga kultur och hindra uppkomsten af större statsbildningar bland dem. Den fortfarande splittringen gynnade den oenighet, som för romarne var så påfallande, men lämnade äfven utrymme åt det hos alla germaner medfödda begäret efter frihet och själfstyrelse. Den urgamla ariska ätteförfattningen hade hos dem utbildat sig till det samhällsskick, som vi i norden känna från vikingatiden, där folket i vapen på allshärjarting af gör öfver samhällets ärenden. Större välden, styrda af en konung, uppstodo tidigare i det af hafvet skyddade norden än i det för hvarje anfall öppna Tyskland.
Alltifrån Caesars tid plägade germaner tjäna i Roms härar, där de storväxta, blåögda, ljushåriga kämparne ansågos med blandad fruktan och beundran. Sedan de sålunda lärt sig känna det romerska riket, som i sitt förfall ej längre syntes dem fruktansvärdt, började de åter-gå anfallsvis till väga. Marcus Aurelius höll med knapp nöd markoman-nerna tillbaka, och Commodus afslöt med dem en skymflig fred. Det var dock först, sedan goterna - ej att förblanda med våra götar, med hvilka de dock torde räkna nära frändskap, - från sina hemvist vid södra Östersjön omkring 250 trängt ned till Svarta hafvet, som romarrikets bestånd på allvar syntes hotadt. Claudius oeh Aurelianus försvarade sig väl segerrikt mot dem, och Konstantin gjorde genom anläggningen af sin nya hufvudstad vid Bosporen ett slut på deras härjande vikingatåg i de östra farvattnen, men norr om Svarta hafvet grundade de ett väldigt rike, som från Donau nådde till Asiens gränser och djupt in i Ryssland, hvars skilda stammar de för första gången samlade till ett fruktansvärdt helt.
Den gotiska stormakten skulle dock snart duka under för en ännu mäktigare fiende. Man vet ej, om hunnernas vilda horder ledde sitt ursprung från finska stammar i det östliga Ryssland eller från mongoliska folk, som blifvit undanträngda af kineserna under deras framryckande mot västern, där de vid denna tid härskade ända till det persiska rikets gränser och någon gång skickade sändebud till de romerska kejsarne. Nog af, omkring 375 kastade hunnerna öster ifrån sina härmassor öfver det gotiska riket, hvars siste storkonung tog sig själf af daga, dä allt motstånd var förgäfves och sedan det stora riket bestått i 110 år. Detta gaf den första anledningen till den väldiga rörelse, som under namn af folkvandringen i två hundra år kastade det ena german folket efter det andra öfver det romerska riket, hvars full-
Källa: Project Runeberg ·
