Sida 786
Australien.
190
kyrkan så väl som i staten gaf åt lärostriderna en hittills okänd bitterhet, som ofta urartade till blodiga förföljelser. Häftigast rasade striden om Kristi gudomliga natur mellan arianer och athanasianer; de senare segrade väl vid det stora kyrkomöte, som Konstantin 325 inkallat i Niccca i Mindre Asien; men det dröjde ännu länge, innan de förmådde kufva sina motståndare. Ovilja mot lärokifvet och förkärlek för hednisk filosofi förmådde väl Konstantins ädle, men ensidige frände Julianus (361-363) att söka återupplifva hcdendomen, men efter hans död i en strid mot perserna var kristendomens seger gifven.
Medeltiden,
Med kejsar Julian LIS var hedendomens sista stöd fallet, och kristendomen härskar snart obestridt inom hela det väldiga romerska riket. Men den inre sammanhållande kraften i detta rike var förbi, och kristendomen mäktade icke återkalla det till nytt lif. Den ängsliga omsorgen om lärans enhet, som ansågs minst lika nödvändig som rikets, ledde till fortfarande ursinniga partistrider mellan arianer och athanasianer, hvilka med sin bitterhet fyllde alla sinnen. Omsider segrade athanasi-anerna, och på det andra kyrkomötet i Konstantinopel 381 blef trecnig-hetsläran slutgiltigt fastställd. Under de två följande århundradena höllos ytterligare fyra allmänna kyrkomöten, där läran örn Kristi gudom närmare bestämdes. Härmed uppnåddes väl en yttre enhet inom kyrkan, men kristendomens höga ande höll på att förkväfvas under ideliga hårklyfverier om läromeningar, hvilkas skiljaktighet för den stora mängden förblef ofattlig, men som icke för ty upprörde den i dess innersta djup och af handlades med en hätskhet, som lämnar våra dagars politiska partikamp långt bakom sig. I och med den andliga odlingens tilltagande förfall blef det vanligt att anse allt världsligt såsom syndigt, att sky allt vetande utom teologiens område och i ett från världen afsöndradt munklif se det högsta jordiska goda. Samtidigt härmed utarmades folken af de dryga skatter, som styrelsens förande efter Konstantins reformer kräfde, och den däraf närda, alltmera tilltagande likgiltigheten för rikets bestånd bidrog i hög grad att jämna vägen och lätta arbetet för de germaniska eröfrarne.
Sedan många årtusenden hade germaner och deras förfäder varit bosatta i södra Skandinavien och norra Tyskland. Först några hundra år före Kristus hade de börjat vidare utbreda sig, till dess de omsider
Källa: Project Runeberg ·
