Sida 785
Australien.
189
länge i valet, men det skulle dock blifva en helt annan lära, som afgick med seger och gaf ny riktning åt världens öden.
Som en gensaga mot de kringboende folkens vilda och blodiga mångguderi hade alltifrån Mose tid judendomen framstått, och inom kort hade den lyft sig till en dittills okänd religiös höghet och renhot. Och i tidens fullbordan kom bland detta folk kristendomen i världen, församlande liksom i en enda brännpunkt allt ädelt och stort, som mänskligheten under flyktade årtusenden känt och tänkt. Midt i den gamla medelhaf s världen, vid folkens allfarväg, där hamitiska, semitiska och ariska stammar en efter annan böljat fram och åter öfver landbryggan mellan de tvenne världsdelarna, i krig som i fred lämnande oförgängliga spår af sin framfärd, spirade upp det senapskorn, som var bestämdt att en gång såsom ett väldigt träd öfverskygga hela världen. Knappast ett rykte om dess' stiftares ord och gärningar torde under hans korta jordelif ha trängt utom Palestina, som det heliga landet nu allmänt kallades, och äfven då hans apostlar, icke aktande lif och välfärd, gått ut i hela världen att förkunna evangelii glada budskap för de fattiga och betungade, var den åsikt allmänt gängse, att kristendomen endast var en judisk sekt. Paulus och hans efterföljare betonade dock kraftigt motsatsen, och under det judarne efter Jerusalems förstöring skingrades kring alla land som agnar för vinden, utbredde sig kristendomen oemotståndligt bland de djupa leden. Hvarken förföljelser eller martyrskap kunde bryta dess förunderliga makt öfver själarna. Trajanus hade befallt, att de kristna skulle lämnas i fred, enär han ansåg, att det ej anstode hans tidsålder att förfölja dem för sin tro. Men då de i strängt fasthållande af sin tro på en enda Grud vägrade att i likhet med rikets öfriga undersåtar bringa gudomlig hyllning åt kejsarens bilder, måste de romerska myndigheterna från sin ståndpunkt behandla dem som rikets fiender. De blodigaste förföljelser, såsom under Diocletianus, syntes blott öka deras antal, och efter denna sista och svåraste pröfning framstodo de såsom en makt i staten, som den kejserliga politiken måste räkna med. Insikten härom, och ej religiöst nit, var det, som bragte den sluge Konstantin att under kampen om krona och rike stödja sig på kristendomen och omsider på dödsbädden öfvergå därtill.
Denna öfvergång medförde ytterst viktiga- följder. Med kristendomens upphöjande till statsreligion följde äfven dess inordnande i statens organisation, sådan denna genom Konstantins reformer utbildats; de kristna biskoparne eller uppsyningsmännen öfver församlingen blefvo ett slags andliga provinsguvernörer i det kyrkliga världsrike, hvars hufvud kejsaren skulle vara. Därmed kom äfven kyrkans och kyrkolärans enhet att skjutas starkt i förgrunden bredvid eller på bekostnad af det kristliga lifvet, och det starkt framhållna krafvet att bevara enheten i
Källa: Project Runeberg ·
