Sida 791
Australien.
195
deras namn. - Justinianiis var själf ingen stor regent, men stora ting uträttades under hans tid. Han lät uppföra den berömda Sofiakyrkan i Konstantinopel, som länge var det mest vördade af alla kristna tempel ; men ett vida »varaktigare minnesmärke har han lämnat efter sig i den på hans bud föranstaltade storartade lagsamling, som än i dag bildar grundvalen för den romerska rättens studium.
G-oternas makt hade brutits vid försöket att återupprätta den romerska riksenheten. Men hvad som fört dem till undergång skulle delvis lyckas för ett annat vida råare och mindre ädelt folk. Förut är nämndt, huru frankerna från landet vid Rhens utlopp inträngt i Gallien. Under konungar af tnerovingernas kraftiga, men grymma och svekfulla ätt underlade de sig snart ett ansenligt område, och Chlodvig kan anses som den rätte grundläggarren af deras rike, sedan han 486 intagit en kvarlefva af det romerska väldet i Gallien under Syagrius. Hvad som framför allt gynnade honom var emellertid hans antagande af kristendomen, ehuru han sannolikt trodde lika litet på Hvite Krist som på den germaniske Oden. Men han var klok nog att vid sin öfvergång sluta sig till den athanasianska eller, såsom den numera kallades, den katolska eller allmänneliga kyrkan, under det förut alla kristnade germaner alltifrån goterna slutit sig till arianerna. Då massan af de romerska landens befolkning var katolsk, skilde de sig från sina nya herrar både till stam och tro, och klyftan mellan dem blef på detta sätt oöfverstiglig. Frankerna åter betraktades hvarhelst de kommo efter sin omvändelse som trosbröder och befriare, och det blef en lätt sak för Chlodvig att kufva burgunderna och drifva västgöterna ut ur Gallien. Sedan han därtill med en lång följd af ränker och mord undanröjt frankernas öfriga konungar, som voro hans nära fränder, härskade han vid. sin död 511 öfver hela Gallien intill och öfver Rhen. Hans söner fortsatte med framgång faderns verk, underlade sig fullständigt bur gundernas rike, eröfrade riket Thurmgen i mellersta Tyskland och begagnade sig af östgotiska väldets fall för att rycka till sig dess besittningar vid öfre Donau. Kanske skulle det lyckats dem att återupprätta det västromerska riket, om ej en viktig omständighet lagt hinder i vägen därför.
Enligt en urgammal germanisk rättsåsikt ansågs konungavärdigheten, där den gick i arf och icke besattes genom val, icke såsom ett ämbete, utan såsom en egendom, hvilken vid dödsfall gick i arf och skiftades såsom åkerjord och annat arfvegods. Voro nu flere arfvingar till, måste alltså riket delas mellan dem och var följaktligen alldeles omöjligt att i flere släktled sammanhålla, allt under det våldsamma strider oupphörligt rasade mellan arftagarne. Ingenstädes framträdde detta klarare än bland merovingerna, hvilkas hela historia är en enda ohygglig kedja af blodiga våldsdåd, där fader möt son, broder mot
Källa: Project Runeberg ·
