Sida 792
Australien.
i öé
broder i onaturlig förbittring bekämpa och förgöra hvarandra. Det ofta afbrutna, men ständigt åter upptagna broderkriget mellan Chlodvigs söner hindrade dem ännu icke att fullfölja sina eröfringar. Det var först, sedan den siste öfverlcfvandc af dem, Chlotar I, för en kort tid till sin död 561 förenat hela riket, som dess ytterligare delning mellan hans fyra söner förde till nya strider, som voro nära att leda till ättens och rikets undergång. Till ytterlig vildhet drefs kampen genom det outsläckliga hatet mellan tvenne kvinnor, drottningarna Fredegunda och Brunehilday gifta med hvar sin af bröderna. Den senare hade att hämnas det lömska mordet på hennes syster, som Fredegunda låtit rödja ur vägen för att själf få gifta sig med hennes make, konung Chilperik af Neustrien eller västra Gallien. Brunehildas gemål, den tappre och högsinte Sigibert af Austrasien (den tyska delen af riket) framstod nu som germanernas målsman mot galler och romare under Chilperik, men blef snart (575) mördad på Fredegundas anstiftan. De ursinniga krig, som därpå följde, voro nära att utöda hela ätten, intill dess omsider den åldriga Brunehilda 613 föll i händerna på Fredegundas son Chlotar II och blef på det rysligaste sätt plågad till döds. Chlotar var därmed åter herre öfver hela riket, som nu utom Gallien äfven omfattade Gerna äuiens västra hälft.
Den germaniska folkvandringen, som kan anses af slutad med longo-bardernas intåg i Italien 568, börjar nu öfver allt efterföljas af mera ordnade förhållanden. Betecknande är därvid de germaniska folkens öfvergång från arianska till katolska läran för att vinna enhet med folken i de eröfrade landen. Utom i det longobardiska riket ägde en dylik öfvergång äfven rum i det västgotiska Spanien. Västgöterna hade, sedan Chlodvig och hans söner fördrifvit dem ur Gallien, utbredt sig öfver större delen af den spanska halfön, hvars eröfring fullbordades af konung Leovigild 585 genom kufvandet af det sueviska riket i dess nordvästra del. Kort därefter gick hans son och efterträdare Eeccared högtidligt öfver till den katolska kyrkan, och därmed hade arianerna förlorat sitt sista stöd. Vid början af 6004alet voro de tre nämnda rikena, det frankiska, det longobardiska och det västgotiska, de enda kvarlefvande af folkvandringens germanvälden, under det att östromerska riket åter innehade hela norra Afrika och delar af Italien.
Med början af medeltidens andra tidrymd flyttas världshändelsernas tyngdpunkt än en gång till östern. Det östromerska, eller, såsom det härefter kallas, det bysantinska eller grekiska kejsardömet hade nu fått en öfvervägande grekisk prägel, helst det egentligen omfattade den del af det gamla romarväldet, där Hellas' språk var odlingens tungomål. Ännu var det österlandets förnämsta makt, men snart skulle -det se själfva sin tillvaro hotad. Efter åtskilliga omstörtningar och kejsar-
Källa: Project Runeberg ·
