Sida 793
Australien.
197
mord hade Heraclius bestigit tronen, men hela hans regering (610- 641) var en till det yttersta ansträngd kamp mot öfvermäktiga fiender. Från norr hotade avarerna, en asiatisk nomadhord, som på ökenfolkens gamla härstråt i hunnernas spår norr om Kaspiska och Svarta hafven kastat sig öfver Europa (efter 560), fördrifvit longobarderna till Italien och hotat det frankiska riket, där Sigibert af Austrasien med möda lyckades hejda dem. I Donaudalen bildade de emellertid ett stort rike, som bestod i öfver två hundra år. Till värn mot deras upprepade angrepp på Konstantinopel såg sig Heraclius nödsakad att inkalla ett annat barbariskt folk. Det var slaverna, ett af de många med skyterna besläktade folken på de omätliga slätterna öster ut från Karpaterna, hvilket där länge lefvat ett fredligt, patriarkaliskt lif i sina bykommuner, dar de under ledning af själfvalda äldste gemensamt odlade byalagets jord eller liksom än i dag läto tegarna gå i skifte från husfader till husfader. Medan germanernas folkvandring fyllde världen med dånet af sina strider, hade slaverna i all stillhet intagit de tomrum, som de aftågande skarorna lämnat efter sig i Östra Germanien, och innehade nu hela Östersjöns sydkust ända till Danmarks gräns samt det inre landet allt intill öfre Main och Bodensjöns grannskap. Af dessa slaver inkallade nu Heraclius en del och gaf dem bostäder i landskapen söder om Donau från Svarta till Adriatiska hafvet för att mot avarerna skydda rikets norra gräns. Dessa sydslaver blefvo emellertid i sin ordning under följande tider rikets farligaste fiender och sträckte sina härjningståg ända ned åt Peloponnesos, som sedan med ett slaviskt namn blef kalladt Morea.
Ännu större faror hotade dock från öster. Där bestod ännu efter fyra hundra år det nypersiska riket i all sin glans; Zoroastcrs lära behöll ännu sitt välde öfver själarna, och storkonungarne buro urtidssagans berömdaste hjältenamn. Det var blott motsatsen med det ännu i sitt fall väldiga romarriket, som ej lät märkas, att det nya perserväldet hade höjt sig till fullt samma storhet som det gamla. Khosroes (591--628), den siste i en lysande rad af stora regenter, hade satt sig till mål att underlägga sig allt land, som Kyros och Dareios ägt. Redan hade han eröfrat alla östromerska provinser i Asien och Afrika intill hufvudstadens portar, men då han kräfde af trädandet af själfva Konstantinopel med allt land i Europa, som perserna innehaft under krigen med grekerna, samlade den till förtviflan bragte Heraclius sitt rikes yttersta krafter och lyckades efter en förfärlig kamp att förjaga den öfver-modige fienden från alla hans eröfringar. Men i stället för att därmed varaktigt trygga sitt välde beredde han endast väg för en ny och ännu fruktansvärdare fiende.
I Arabiens ensliga ödemarker, som forntidens eröfrare hvar efter gått förbi, lefc(e seclau urminnes tider ett fölls af semitisk bär-
Källa: Project Runeberg ·
